Hon hade sålt det lilla rummet i en delad lägenhet som hon ärvt efter sin mamma, lagt till sina egna sparpengar och tagit resten på avbetalning direkt via byggherren. Sedan hade hon betalat av allt själv, månad efter månad, i fem år. Fyrtioen kvadratmeter. Tegelhus. Tredje våningen. Avtalet för bostaden stod på hennes flicknamn, och datumet på handlingen låg arton månader före datumet på vigselbeviset.
— Vill ni ha kaffe? frågade Anna. Eller te?
— Te?! Maria slog ut med händerna så häftigt att armbandet med stora turkosa pärlor gled ner mot armbågen. — Försök inte prata bort det här! Tänker du skriva över en andel på min son, eller ska jag lämna in en anmälan direkt?
— Lämna in den, sa Anna. Under tiden sätter jag på vattenkokaren.
Hon gick ut i köket. Erik stod kvar vid fönstret med ryggen mot rummet och betraktade gården som om den plötsligt blivit oerhört intressant. Anna drog ut en låda i köksinredningen, tog fram en mapp — tunn, vanlig, av den sort man köper i vilken kontorsbutik som helst — och kom tillbaka. Hon lade den på hallbyrån men öppnade den inte.
— Eva, hon gick verkligen och satte på vattenkokaren, väste Marias syster högt nog för att alla skulle höra. — Är det här ett hån? Skriv: ignorerar oss demonstrativt.
— Ignorerar! ropade Maria mot köket. — Hör du det? Min granne hade exakt samma situation! Barnet var folkbokfört där, och sedan var det klart — de dömde ut en andel! De fick vackert lämna ifrån sig den!
— Hos grannen, upprepade Anna.
Hon satte sig på pallen mittemot, lugn som om de bara hade kommit förbi för att prata om tomatplantor och vårsådd.
— Låt oss ta det från början, sa hon. Ni vill att er son ska få en andel i den här lägenheten. Grunden är att han är folkbokförd här. Har jag förstått rätt?
— Precis! Maria höjde hakan. — Hans pappa skrev in honom här! En far är skyldig att ordna för sitt barn!
— Det är han, medgav Anna. Genom underhåll och genom att finnas där. Kommer underhållet?
Maria tappade rytmen för ett ögonblick.
— Det kommer, muttrade hon. På dagen. Där finns inget att klaga på.
— Just det. Det är barnets rättighet. Underhåll och en far. Fadern finns här. Anna nickade mot köket, därifrån inte ett ljud hördes. — Underhållet kommer punktligt, det sa du själv. Men en andel i lägenheten är inte barnets rättighet. Det är ägarens.
— Men ni är ju ägare båda två! kastade systern in. — Om mannen är folkbokförd där är det giftorättsgods!
Anna vände sig mot henne. För första gången under samtalet såg hon henne rakt i ögonen.
— Är du jurist?
— Jag… jag är ekonom i grunden, sa systern och sjönk ihop en aning. — Men jag har läst på.
— Då räknar vi, sa Anna. Det ligger närmare ekonomi.
Hon tog upp mappen, utan brådska, och drog fram ett enda papper: avtalet med byggherren.