Hon lade det ovanpå systerns block, rakt över hennes täta anteckningar.
— Köpedatumet står här. Ser ni? — Hon drog nageln under raden. — Och här finns vigseldatumet, på ett separat intyg. Det skiljer ett och ett halvt år mellan dem. Bostaden köptes innan äktenskapet. I mitt namn, dessutom under mitt flicknamn. Jag betalade av den själv, långt innan jag ens visste att er före detta man existerade.
Luften i hallen blev plötsligt tung, nästan kompakt.
— Egendom från före äktenskapet delas inte, fortsatte Anna med samma lugna röst. — Inte vid skilsmässa och inte på något annat sätt heller. Erik är bara folkbokförd här. Han äger inte en enda kvadratmeter i den här lägenheten. Och då har er son, följaktligen, noll av noll. En folkbokföringsadress kan ge rätt att använda bostaden — att komma hit, sova här, vistas här. Men den skapar ingen ägarandel. Äganderätt skapas av ägande. Och ägaren här är jag. Ensam. Sedan långt innan allt det här började.
Systern lät pennan sjunka. Hon läste först raden Anna pekat på, sedan nästa.
— Datumet… det stämmer, sa hon lågt. — Det är faktiskt före bröllopet.
— Och vad spelar det för roll! Maria gav sig inte, men rösten sprack för första gången. — Barnet är ändå skrivet här! Socialtjänsten…
— Socialtjänsten kontaktar jag gärna, avbröt Anna. — Med nöje, till och med. Fast deras första fråga kommer nog inte att riktas till mig, utan till er. Barnet är folkbokfört på en adress där han inte har bott en enda dag. I verkligheten bor han någon annanstans. Det är just sådant socialtjänsten brukar vilja veta: var barnet faktiskt vistas och varför folkbokföringen inte stämmer. Så skriv ni er anmälan. Jag kan låna ut en penna.
Armbandet på Marias handled slog till mot dörrkarmen när hon vacklade till. Hon hann inte fram till ytterdörren utan sjönk tungt ner på pallen bredvid systern. Handen med mobilen föll i knät. Skärmen slocknade av sig själv.
— De sa att det skulle gå, mumlade hon nu, utan skrik, bara dovt. — Grannen sa det…
— Hälsa grannen, sa Anna.
Systern var den som reste sig först. Hon slog igen blocket och tog tag i Maria under armen.
— Kom nu. Vi går. Jag förklarar i bilen. Jag sa ju att vi först måste ta reda på vem som äger lägenheten innan vi åker hit. Här finns inget att hämta.
— Hur kan du säga inget? Jag har ju Lars…
— Lars har det han behöver, underhållet kommer in. Kom nu.
Hon drog med sig Maria mot utgången. Maria reste sig långsamt, den lackblanka kappan knarrade när hon rörde sig. Vid dörren vände hon sig om, som om hon tänkte kasta ur sig något sista, men systern sköt redan ut henne i trapphuset och väste gång på gång:
— Tyst nu. Snälla, håll bara tyst.
Dörren gick igen.
Från köket stack Erik försiktigt fram huvudet.
— Gick de?
— De gick, sa Anna. — Vill du ha te? Du har ju stirrat ut över gården så länge att du måste vara alldeles slut.