Erik mumlade något ohörbart till svar och försvann lika försiktigt tillbaka in i köket.
På kvällen ringde svärmodern. Anna hade väntat sig samtalet; Maria var inte en människa som svalde en sådan förödmjukelse utan att genast hälla ut den över någon annan.
— Anna lilla, vad är det du håller på med egentligen? började Birgitta, utan minsta ansats till hälsning. — Det handlar ju om ett barn. Ge henne bara ett hörn, ett litet rum, vad som helst. Hon kommer inte släppa det annars. Pojken är det synd om. Blod är ändå blod, det kommer man inte ifrån.
— Vems blod, Birgitta? frågade Anna stilla.
— Men herregud, Eriks så klart!
— Just det. Eriks. Inte mitt. Och inte min lägenhets. Bostaden är min, Birgitta. Den köpte jag innan äktenskapet. Erik bor här, ja, men juridiskt sett är det fortfarande mitt hem.
— Ska du älta det där igen? Lägenheten hit och lägenheten dit! Jag pratar om att uppföra sig mänskligt.
— Mänskligt är att betala underhåll och faktiskt finnas där för sitt barn. Erik betalar. Han träffar Lars, går på bio med honom och gör det han ska. Det är fullt mänskligt.
Birgitta suckade länge i luren och försökte sedan angripa från ett annat håll. Hon talade om modershjärtan, om hur svårt Maria måste ha det, och om att Anna, som ju själv inte hade barn, omöjligt kunde förstå. Just det där var ett slag där det gjorde ont, och det visste de båda två.
Anna tog bort telefonen från örat en kort stund. Hon ställde ned tekoppen på bordet, andades ut och lyfte luren igen.
— Nej, det kanske jag inte kan förstå, sa hon. — Däremot kan jag läsa ett avtal. God natt, Birgitta.
Sedan avslutade hon samtalet.
Tre veckor gick.
Tant Kristina, grannen på fjärde våningen som Anna ibland stötte ihop med vid hissen, berättade en dag att det hade varit en kvinna i trappuppgången. Nervös, ryckig i rörelserna, klädd i en blank lackkappa. Hon hade frågat runt om någon kände till en bra jurist som sysslade med bostadsfrågor och som inte tog för mycket betalt. Någon hade tydligen tipsat henne om en. Hon hade gått dit, men enligt ryktet hade juristen bara brett ut händerna: det fanns ingenting att bygga ett krav på.
— Nej, ibland finns det inget att haka fast i, sa Anna.
Nyheter om pojken nådde henne också, på omvägar genom samma Kristina, vars svärdotter arbetade på just den skolan. Lars hade till slut blivit flyttad från skolan som alltihop påstods handla om. Folkbokföringen ordnades efter moderns adress, och det visade sig att skolan tvärs över gatan från Maria också var helt anständig. Det var bara ingen som tidigare hade orkat ta reda på det. Hela dramat kring någon annans bostad hade alltså inte i första hand gällt barnet, utan en formulering i ett avtal — en formulering som aldrig hade funnits.
Efter den där kvällen nämnde Erik inte sin före detta igen. En enda gång råkade han säga att hon hade ringt och klagat. Han hade inte svarat. Anna nickade bara och ställde inga följdfrågor.
Mappen med avtalet tog hon bort från hallen. För säkerhets skull beställde hon också ett nytt utdrag från Lantmäteriet, med färskt datum och allt. Bara utifall att.