Erik och jag hade gått och längtat efter den här ledigheten i fyra månader. Inget hav, inga hotell, inga främlingar runt omkring. Bara två veckor hemma, vi två, utan väckarklockor och med frukost någon gång mitt på dagen.
Jag hade till och med skrivit en lista. Inte över saker som skulle göras, tvärtom. Det var en lista över allt jag tänkte slippa. Jag skulle inte laga mat efter klockan. Jag skulle inte stryka skjortor. Jag skulle inte svara när jobbet ringde. Det här var vår första riktiga vila på tre år, och jag tänkte krama ur varenda droppe av tystnad ur den.
Sedan ringde Maria.
Eriks faster. Sextiotvå år gammal, med en röst som en rektor på inspektion och en bergfast övertygelse om att hela världen stod i skuld till henne. Jag hörde henne tydligt från rummet bredvid, för Maria pratar inte i telefon. Hon håller anföranden.
– Erik, jag har bestämt mig för att komma förbi hos er. Fyra dagar ungefär. Kanske en vecka. Vi får se hur det blir.
Hon frågade inte. Hon föreslog ingenting. Hon hade fattat ett beslut.
Erik vände sig mot mig med minen hos någon som just trampat barfota på en legobit. Jag skakade på huvudet. Han lyfte hjälplöst händerna. Då förstod jag: han skulle inte säga nej.
Maria hade nämligen tagit hand om honom efter att hans mamma dog. Under två år, från det att han var tolv tills han fyllde fjorton, innan hans pappa gifte om sig. Två år som hon sedan hade förvandlat till en livslång skuld. Varje gång Erik försökte säga nej påminde hon honom om det: ”Jag gav dig mat när ingen annan brydde sig om dig.”
Och han gav efter. Varenda gång.
– Okej, sa jag till slut. Hon får väl komma. Men jag tänker inte passa upp på henne.
Erik nickade snabbt, nästan lättat, som om den meningen löste allt.
Hon dök upp redan nästa morgon. Klockan tio, utan att ha meddelat någon exakt tid. Jag öppnade dörren i pyjamas, med kaffekoppen i handen och ett tydligt avtryck av kudden kvar på kinden.
Maria lät blicken glida över mig från topp till tå. Långsamt. Granskande. Som om hon var en besiktningsman som skulle godkänna en renovering.
– Eva, har du precis stigit upp? Klockan är faktiskt tio.
Inget ”hej”. Inget ”tack för att jag får bo här”. Bara en omedelbar kontroll.
Hon steg in med två resväskor. Två! För fyra dagar. Jag var nära att fråga vad i hela friden hon hade packat, men bet mig i tungan. Erik kom ut från sovrummet och hjälpte henne att släpa in bagaget. Maria gick ett varv genom lägenheten, drog med fingret över möblerna och kontrollerade om det fanns damm.
– Era gardiner har blekts. Jag sa ju att ni borde ha satt upp hissgardiner.
Det var hennes första kommentar om vårt hem.
Jag tog en klunk kaffe och teg.
Framåt lunchtid stod det klart att Maria inte bara hade tagit med sig resväskor. Hon hade också burit med sig ett schema. Mitt schema, som hon uppenbarligen hade hunnit skriva ihop i huvudet någonstans på vägen hit.
– Eva, lilla vän, jag brukar äta lunch vid ett. En soppa vore bra, något lätt. Och en sallad. Men utan gurka, jag får halsbränna av det.
Hon sa det där medan hon satt i soffan med en tidning hon själv hade haft med sig. Fötterna vilade på puffen. Hon hade redan bytt om till sina egna tofflor, mjuka och plyschiga.
Jag stod ute i köket och kände hur något hett började stiga inom mig. Inte riktigt ilska ännu. Snarare ren häpnad. Hon hade kommit in i mitt hem, rakt in i min semester, och efter två timmar beställde hon redan lunch. Som om hon satt på restaurang.
– Maria, vi har semester, sa jag. Vi lagar mat när vi känner för det. Köket är ledigt och det finns mat i kylskåpet.
Hon lyfte långsamt blicken från tidningen och såg rakt på mig.