som om jag var en servitris som precis hade kommit med fel nota.
– Eva, det är ju du som är värdinnan.
Tre ord, inte mer. Ändå rymde de ett helt livssynssätt. Är du värdinna ska du passa upp. Är jag gäst har jag rätt att bli omhändertagen. Enkelt, självklart och omöjligt att diskutera.
Erik stod just då i duschen.
Jag kokade pasta åt mig själv, ställde tallriken på bordet och började äta.
Maria satt och betraktade mig i säkert tre minuter. Sedan reste hon sig, gick fram till kylskåpet och började rota bland hyllorna med demonstrativt mycket oväsen. Hon drog ut burkar, läste på locken och suckade som om hon hade hittat bevis på civilisationens förfall.
– Har ni inte ens buljong? Vad lever ni på egentligen?
– Pasta, svarade jag och snurrade upp spagetti på gaffeln.
Till slut gjorde hon sig en smörgås. Hon såg ut som någon som tvingats inta sin måltid i ett skyddsrum. Två brödskivor, smör och ost. Men hennes ansiktsuttryck sa allt: det här ska jag komma ihåg, och vid första bästa släktmiddag ska alla få höra hur jag hölls på svältgränsen.
Efter maten kom Erik ut ur badrummet, nyduschad och på strålande humör. Maria bytte genast måltavla.
– Erik, madrassen i gästrummet är förfärlig. Min rygg klarar inte att sova på något sådant. Ni kanske kan låta mig ta ert sovrum? Ni är ju unga, ni kan gott ligga på soffan.
Jag satte vattnet i halsen.
Erik öppnade munnen. Stängde den igen. Kastade en blick på mig. Jag skakade på huvudet, långsamt och så tydligt att till och med väggarna borde ha förstått budskapet.
– Faster Maria, vi har en bäddmadrass, sa han och räddade sig ur situationen. Vi kan prova med den först.
Hon knep ihop läpparna, men sa inget mer. Första ronden slutade oavgjort.
På kvällen låg jag i vår säng och räknade. Inte får. Anmärkningar. Under en enda dag hade Maria hunnit komma med elva stycken. Om gardinerna, om madrassen, om att vi inte hade soppa, om min pyjamas, om att det saknades duk på matbordet, om damm på bokhyllan, om musiken som enligt henne var för hög, om katten som hon ansåg vara ohygienisk, om att jag drack kaffe utan mjölk, om Eriks shorts och om att vi inte gick i kyrkan.
Elva.
På en dag.
– Erik, sa jag lågt. Om morgondagen blir likadan tänker jag säga ifrån på riktigt.
– Eva, hon är gammal. Försök stå ut lite.
Stå ut. Det ordet fick jag höra varje gång hans släktingar kom på tal. Stå ut med kusinen i sommarstugan. Stå ut med fastern.
Men vem skulle stå ut med mig?
Den andra morgonen började med att Maria steg upp klockan sju. Sju! Vi hade semester, men hon skramlade med vattenkokaren i köket så våldsamt att katten försvann in under sängen.
När jag kom ut vid nio satt hon vid det avtorkade bordet med minen hos en förolämpad general.
– Jag har väntat på frukost i två timmar, Eva.
Hon hade alltså väntat på frukost. Min frukost, som jag tydligen skulle laga åt henne.
Jag hällde upp kaffe åt mig själv. Tog en yoghurt ur kylskåpet. Satte mig mitt emot henne.
– Maria, du är vuxen. Det finns ägg, bröd, smör, ost och korv i kylskåpet. Stekpannan står i underskåpet. Jag har semester och tänker inte laga mat på beställning.
Hennes ögonbryn började sakta vandra uppåt, som två förvånade, lurviga larver.
– Vägrar du ge mig mat?
– Jag föreslår att du tar hand om dig själv. Precis som vi andra gör här.
Hon vred huvudet mot hallen.
– Erik! Erik!
Han dök upp i dörröppningen, rufsig, sömnig och redan orolig.
– Vad har hänt?
– Din fru vägrar laga mat, sa Maria med darrande värdighet. Jag, en äldre människa, kommer hit som gäst, och så får jag höra det ena efter det andra.