– Som om det vore rimligt att jag själv skulle stå och steka ägg!
Erik såg först på henne, sedan på mig. Jag satt kvar med min yoghurt och sa inte ett ord. Fullständigt lugnt: sked, mun, sked, mun.
– Faster Maria, Eva har faktiskt semester, sa han försiktigt. Men jag kan göra en omelett åt dig.
Och det gjorde han. Jag såg hur hon åt den med ett ansiktsuttryck som om varje tugga var ett personligt lidande. Hela omeletten var tydligen marinerad i förödmjukelse. Men ner gick den.
Efter frukosten ringde hon någon. Jag lyssnade inte med flit, men våra väggar hade aldrig varit särskilt bra på att hålla hemligheter.
– Anna, du anar inte! Svärdottern har blivit helt gränslös. Hon sitter där och dricker kaffe medan jag får gå hungrig. Stackars Erik måste laga maten själv. Hon har gjort honom till sin tjänare!
Stackars Erik. Fyrtio år gammal, hundraåttiofem centimeter lång och ingenjör. Stackars liten.
Jag stängde sovrumsdörren och lade mig med min bok. En deckare som jag hade köpt just för semestern. Hundratjugo sidor, och inte en enda handlade om min mans faster.
Framåt lunch bytte Maria taktik. Hon klev in i köket och började laga mat på egen hand. Inte tyst och diskret, förstås. Nej, hon slamrade med kastrullerna som om hon höll på att montera ett trumset. Varje tallrik landade på bordet med en smäll. Varje låda drogs ut med en suck så djup att man kunde tro att den inte innehöll bestick, utan resterna av hennes krossade livsdrömmar.
Passiv aggressivitet. Första kapitlet i handboken.
Jag läste vidare.
Efter en stund stack Erik in huvudet i sovrummet.
– Eva… kan du inte hjälpa henne lite?
– Erik, hon är vuxen. Hon har lagat sin egen mat i femtio år. Hon klarar sig.
– Men hon blir ju sårad.
– Nej. Hon manipulerar. Det är inte samma sak.
Han sjönk ner på sängkanten och satt tyst en stund. Sedan sa han lågt:
– Jag vet. Men jag har så svårt att säga nej till henne.
Då lade jag ifrån mig boken. För det där var viktigare än vilken deckarintrig som helst. För första gången på flera år sa min man högt något som vi båda hade vetat länge.
– Erik, hon har svårt att acceptera att du är vuxen. Och du har svårt att acceptera att du inte är skyldig henne ditt liv. Ja, hon tog hand om dig i två år. Det är sant. Men det betyder inte att hon köpte ett livstidsabonnemang på din lydnad.
Han gnuggade sig över näsroten, den där gamla vanan han hade när han blev nervös.
– Hon är ju ensam. Hennes man är död, barnen bor långt bort.
– Hon är ensam för att hon är omöjlig att vara nära. Barnen bor långt bort för att de flydde. Det är inte vårt fel, Erik.
Hårt? Kanske. Men jag orkade inte längre linda in sanningen i silkespapper.
Han nickade. Inte glatt, men som någon som faktiskt hade förstått.
Resten av den andra dagen fortsatte i samma riktning, bara starkare. Maria hittade min hårinpackning i badrummet och höll en tjugo minuter lång föreläsning om hur kemikalier förstör hårbotten. Därefter försökte hon tvätta våra kläder tillsammans med sina egna, eftersom det enligt henne var ”mer ekonomiskt”.
Allt hon gjorde följdes av en kommentar. Varje kommentar var en anmärkning. Varje anmärkning stack som en nål.
Men jag reagerade inte. Och just det gjorde henne mer rasande än något annat.
På kvällen plockade hon fram sitt sista trumfkort. Tårarna.
– Jag kom hit för att jag saknar Erik. Men ni gömmer er båda två för mig. Som om jag vore en främling. Jag har ju uppfostrat dig, Erik.
Var tårarna äkta? Möjligen. Var smärtan verklig? Säkert. Men syftet var glasklart: hon ville ta tillbaka kontrollen.
Erik kramade henne. Han hämtade te. Han sa vänliga saker. Men han sa inte förlåt, och han lovade inte att allt skulle bli annorlunda. För första gången.
Den natten låg han bredvid mig utan att säga något. Till slut viskade han:
– Hon åker i morgon. Jag känner det.
– Vad får dig att tro det?