Slaget mot sovrumsdörren skar genom tystnaden exakt klockan sju noll tre.
— Klockan är sju på morgonen och hon ligger fortfarande och sover! Birgittas röst trängde rakt igenom dörrbladet. — Erik är redan på jobbet, men frun själv breder ut sig i sängen som en prinsessa!
Hon hann knappt tystna innan samma anklagelse kom igen, ännu hårdare, som om orden måste hamras in för att göra tillräcklig skada.
Anna öppnade ögonen och stirrade upp i taket. På fyra veckor hade hennes kropp lärt sig känna igen den där väckarklockan. Inte en melodi, inte en signal från mobilen, utan Birgittas knytnävar och röst. Kvällen innan hade hon suttit med en rapport till två på natten; kunden betalade bra för brådskan och hon hade inte råd att tacka nej. Men det var meningslöst att förklara sådant för Birgitta. I hennes värld var arbete något man gick till på ett kontor klockan åtta. Allt annat var lek, slöseri eller påhitt.
— Jag hör att du är vaken där inne! Upp med dig, jag ska städa!
Efter några sekunder upprepade hon även det, högre, som om Anna blivit döv av att ligga ner.
Anna reste sig långsamt, stack fötterna i tofflorna och gick fram till spegeln. Mörka skuggor låg under ögonen, håret stod åt alla håll och ansiktet såg tröttare ut än det borde. Trettiotvå år gammal, men i spegeln såg hon ut som minst fyrtio. Tack för det, Birgitta.
När Anna kom ut i köket satt Lars redan vid bordet. Framför honom stod en tallrik med kycklingfilé och grönsaker. Han petade i maten med gaffeln, men förde ingenting till munnen.
— Vad är det här? frågade han och lyfte blicken mot henne. — Jag tänker inte äta kaninmat. Jag behöver kött. Riktigt kött.
Han såg ner i tallriken igen och muttrade i princip samma sak en gång till, som om kycklingen skulle förvandlas till en stek om han klagade tillräckligt länge.
— Det är kyckling, svarade Anna medan hon fyllde ett glas med vatten.
Hon sa det lugnt, nästan mekaniskt, och fick genast höra orden kastas tillbaka mot sig.
— Kyckling är inte kött, meddelade Birgitta, som kom ut ur rummet och torkade händerna på en handduk. — Du kunde åtminstone ha frågat vad vi brukar äta. En riktig värdinna tänker på sina gäster, inte bara på sig själv.
Även den meningen kom i repris, med samma kränkta ton och samma blick mot Lars, som om de två tillsammans utgjorde en domstol och Anna redan var dömd.
Anna ställde ifrån sig glaset på bordet lite för hårt. Vatten skvalpade över kanten och rann ut i en tunn pöl.
— Jag arbetar på nätterna, sa hon. — Jag lagar det jag hinner. Passar det inte får ni gärna laga er egen mat.
Orden hade knappt lämnat hennes mun innan Birgitta drog på läpparna.
— Arbetar? Du menar att du sitter vid datorn. Erik däremot står på benen hela dagarna och tjänar riktiga pengar.
Hon lät hånfullheten ligga kvar i luften och upprepade innebörden med en liten fnysning, som om Annas inkomst inte räknades förrän den kom med svett och ömma fötter.
— Erik tjänar tre gånger mindre än jag, sa Anna lågt. — Och om vi ändå ska prata om det: det var jag som köpte den här lägenheten.
Det blev alldeles tyst.
Birgitta bleknade. Fingrarna slöt sig om stolsryggen som om golvet plötsligt gungade under henne.
— Vågar du… vågar du jämföra dig med min son och kasta hans lön i ansiktet på oss? Hon vände sig tvärt mot sin man. — Lars, hör du vad hon säger?
Hon upprepade frågan med darrande röst, men det var inte stöd hon bad om. Det var ett vittne hon krävde.
— Jag hör, sa Lars och reste sig tungt. — Men lägenheten står faktiskt på Erik, om vi nu ska vara noga. Så det är vår son som har släppt in dig här.
Anna tog sin väska med datorn och hängde remmen över axeln.
— Kontantinsatsen kom från mig. Den största delen av månadsbetalningarna kommer också från mig. Vill ni verkligen fortsätta prata om vem som har släppt in vem?
Birgitta började skrika något om girighet, otacksamhet och ett hjärta av sten. Anna lyssnade inte längre. Hon drog på sig ytterkläderna, gick ut i hallen och stängde dörren bakom sig.
Något inom henne gick av. Inte högt, inte dramatiskt, men slutgiltigt.
Resten av dagen satt hon på ett kafé och arbetade tills kvällen föll. Två projekt hann hon avsluta, båda med en känsla av att hon höll sig fast vid tangentbordet för att inte rasa samman. Under tiden fortsatte mobilen att blinka; Birgitta hade börjat mata henne med meddelanden utan uppehåll.