Meddelandena kom slag i slag, som om varje ny vibration var avsedd att nöta ner henne. ”Du är en orm.” ”Erik kommer att skilja sig från dig.” ”Vi ska komma ihåg allt det här.” Anna svarade inte. Hon tog skärmdumpar av varje rad och sparade dem i en egen mapp. Sedan skrev hon till Erik: ”Vi måste träffas. I dag. Det finns inget att diskutera.”
Han dök upp vid tiotiden på kvällen. Trött, grå i ansiktet, med jackan fortfarande på.
— Mamma tog tabletter på grund av dig, sa han utan att ens hälsa. Har du helt tappat omdömet? Du ställer till scener och drar in mig i alltihop.
Anna lade mobilen på bordet och vred skärmen mot honom. Bild efter bild, meddelande efter meddelande.
— Det är inte jag som skapar skandaler, sa hon lågt. Jag försöker bara skydda mina gränser.
— Gränser? Erik fnös, som om ordet var löjligt. Det där är mina föräldrar. Du kan väl stå ut en vecka till. De åker snart.
Anna tog tillbaka telefonen.
— De har inga planer på att åka. Din mamma klampar in i vårt sovrum varje morgon. Din pappa talar om för mig vad jag ska laga till middag. Och du låtsas som ingenting.
— Jag jobbar, Anna! Jag har inte tid att reda ut era kvinnogräl.
Det var då något inom henne blev helt stilla. Inte argt längre. Bara klart.
— Då löser jag det själv, sa hon och reste sig. Antingen lämnar de lägenheten i dag, eller så gör jag det. Och då ansöker jag om skilsmässa.
Erik blev tyst. I kanske tio sekunder stod han bara där och stirrade på henne, som om han försökte avgöra om kvinnan framför honom verkligen var hans fru.
— Menar du allvar? frågade han till slut.
— Helt och hållet.
Hon tog sin väska, vände sig om och gick.
Den natten sov hon hos sin vän Maria. På morgonen låg ett meddelande från Erik på skärmen: ”Mina föräldrar stannar. Gå om du vill.”
Anna läste raden två gånger. Sedan ringde hon en jurist.
Skilsmässan gick igenom utan högljudda uppträden. Det var nästan värre så: sterilt, iskallt, administrativt. Några papper, några underskrifter, inga stora ord. Erik satt mittemot henne på kontoret och såg ut som om han fortfarande inte kunde förstå att hon faktiskt hade fullföljt det. Anna undvek hans blick helt.
Bodelningen drog däremot ut på tiden. Erik vägrade sälja lägenheten och ville inte betala ut någon ersättning. Till slut fastställdes andelarna via domstol. Anna fick rätt till ett rum. Hon hyrde genast ut det till ett ungt par och tog själv en liten etta i utkanten av stan.
Erik ringde gång på gång och krävde att hon skulle kasta ut främlingarna ur lägenheten. Hon avbröt samtalen och skrev bara kort: ”Min andel. Mina villkor.”
Birgitta blev kvar hos sin son. Nu delade de tre personer på trerummaren tillsammans med hyresgästerna i Annas rum.
Tre månader senare ringde mäklaren som hade hjälpt henne att ordna uthyrningen.
— Anna, vi har ett problem. Erik har inte betalat bolånet på två månader. Banken förbereder indrivning.
Hon stelnade med telefonen tryckt mot örat.
— Om jag köper ut hans andel nu då? Om jag löser hela skulden direkt?
— Det går, om du har pengarna.
— Det ska jag ha, sa Anna.
Hon avslutade samtalet och öppnade sin kundlista.
De följande två veckorna arbetade hon nästan utan sömn. Hon tackade ja till allt: brådskande uppdrag, komplicerade uppdrag, sådant som behövde vara klart mitt i natten. Kunderna betalade extra för tempo, och hon prutade inte en enda gång. Fyra timmars sömn blev en lyx. Ögonlocken föll nästan ner över tangentbordet, men hon fortsatte ändå. Maria kom förbi med matlådor, skällde på henne och hotade med att gömma datorn, men Anna lät sig inte stoppas.
Ytterligare en vecka senare satt hon på banken. Framför henne låg handlingarna i prydliga högar. Avtal, underskrifter, överföring. Eriks andel köptes ut, skulden betalades, och lägenheten skulle nu registreras helt på henne.
Banktjänstemannen log när allt var klart.
— Grattis, Anna. Nu är du ensam ägare till bostaden.