Utanför banken sjönk Anna ner på bänken vid entrén. Först då märkte hon hur händerna skakade. Hon tog upp mobilen och skrev till Erik:
”Lägenheten är min nu. Du har en månad på dig att flytta.”
Det dröjde inte ens en minut innan han ringde. Han skrek att allt var olagligt, att hon skulle få ångra sig och att han tänkte dra henne inför rätta. Anna lät honom rasa färdigt utan att avbryta. När han till slut tystnade sa hon lugnt:
— Du slutade betala på bolånet. Banken hade kunnat ta bostaden ifrån oss båda. Jag löste det du förstörde. Och ja, från och med nu är det här mitt hem.
Erik försökte faktiskt bestrida affären juridiskt, men kom ingenstans. Efter tre veckor var han borta. Han hämtade sina saker en dag när Anna inte var hemma. Kort därefter kom ett meddelande från Birgitta:
”Du har slagit sönder vår familj. Det här kommer du att få betala för.”
Anna läste orden en gång. Sedan blockerade hon numret.
Renoveringen sköttes av ett arbetslag. Förmannen hette Johan, en man i trettiofemårsåldern med trötta ögon och få ord. Han arbetade metodiskt, utan att spilla tid på tomt prat. En dag satt Anna på fönsterbrädan och följde arbetet medan han mätte upp väggen i vardagsrummet.
— Det är inte ofta jag ser en kvinna ta alla beslut själv, sa han efter en stund. Oftast står någon make bredvid och bestämmer.
— Jag har ingen make, svarade Anna.
Johan nickade bara.
— Jag förstår.
Sedan fortsatte han arbeta, som om det räckte så.
En månad senare var allt färdigt. Anna stod mitt i den tomma lägenheten. Ljuset föll in över nymålade väggar, golven var rena och i luften låg doften av färg och trä. Hennes lägenhet. Utan Erik. Utan Birgitta. Utan någon annans röster som talade om för henne vad hon fick känna, tycka eller göra.
Johan kom förbi en sista gång för att hämta sina verktyg. Innan han gick räckte han över ett visitkort.
— Hör av dig om du behöver något.
En vecka senare ringde hon. Inte för något arbete.
De sågs på ett kafé. Först pratade de om renoveringen, sedan om annat, och till slut berättade Anna mer än hon hade tänkt. Johan lyssnade utan att avbryta. Han kom inte med färdiga råd, försökte inte förklara hennes liv för henne och sa inte att hon borde ha gjort si eller så. När hon var klar satt han tyst en stund.
— Du är stark, sa han sedan. Det är inte så vanligt.
Anna log. För första gången på mycket länge kändes leendet äkta.
Ett halvår senare kom ett meddelande från Erik sent på kvällen. Anna satt vid köksbordet med datorn framför sig. Johan satt bredvid och ritade något på ett papper.
”Mamma är sjuk. Vi har inte pengar till vård och mediciner. Kan du hjälpa till?”
Anna stirrade på skärmen. Sedan vände hon mobilen mot Johan. Han läste, såg upp och frågade stilla:
— Vad tänker du svara?
— Ingenting.
Hon spärrade numret och lade ifrån sig telefonen.
— Birgitta brukade säga att familjen var helig. Då får hennes son ta hand om henne.
Erik hörde aldrig av sig igen. Genom gemensamma bekanta fick Anna senare veta att han och Birgitta hyrde en etta tillsammans. Han arbetade dubbla pass och hade ändå knappt pengar kvar när räkningarna var betalda. Birgitta berättade för alla som orkade lyssna att hennes svärdotter hade stulit hemmet från dem.
Anna kände varken medlidande eller skadeglädje. Bara en tyst tomhet där något viktigt en gång hade funnits. De hade själva valt sida. Hon hade till sist gjort samma sak — valt sig själv.
En dag gick hon och Johan förbi köpcentrumet där Erik arbetade. Han stod utanför entrén i butikens arbetskläder och rökte under sin rast, hopsjunken i axlarna. Han såg äldre ut. På en bänk en bit bort satt Birgitta med tunga kassar vid fötterna och väntade på honom.
Anna fortsatte gå utan att sakta in. Johan tog hennes hand och kramade den lätt.
— Ångrar du dig?
— Över vad? Att jag gick? Inte en enda sekund.
Samma kväll satt de i köket och åt middag. De talade om planer, om vardagliga saker, om vad de skulle göra till helgen. Det var en vanlig kväll — stillsam, varm och fri från skrik, krav och anklagelser.
Efter maten gick Anna fram till fönstret. Staden glimmade utanför, och skymningen lade sig mjukt över husen. Hon drog handen över fönsterbrädan. Där hade Birgitta en gång stått och pekat ut var blommorna borde placeras. Nu stod Annas böcker där, tillsammans med fotografier på henne och Johan.
— Vet du, sa hon utan att vända sig om, när de bodde här kändes det varje dag som om jag levde någon annans liv. Som om jag hade hamnat fel någonstans.