— Förstår du ens vad du just sa? Erik stod mitt på köksgolvet med jackan fortfarande på och mobilen i handen. Han hade inte ens tagit av sig skorna. — Du säger det här till mig i december. Precis före nyår.
— Ja, jag förstår, svarade Anna lugnt och tog en klunk av sitt te, som redan hunnit kallna. — Det är just därför jag säger det nu, inte senare.
— Senare? När då? När mamma har frusit ihjäl i sitt hus? Hans röst steg. — När hon inte längre kan ta sig ur sängen?
— Erik, låt oss slippa dramatiken, sa Anna och mötte hans blick utan att vika undan. — Du kom nyss därifrån. Hon lever, hon mår bra och enligt dina egna ord ”klagar hon bara lite”.
— Hon klagar inte, hon ber om hjälp! Det är faktiskt inte samma sak!
— Jo, sa Anna och ställde ifrån sig muggen. — Hon ber dig ordna allt på ett sätt som passar henne. Och du vill ordna det på ett sätt som passar dig, men låta mig betala priset.
Erik drog på munnen, men leendet var spänt och ilsket.
— Där börjar det igen. Du vrider alltid allting. Jag sa bara att mamma har det svårt ensam. Det är vinter, det är snö, huset är gammalt. Vad finns det att vrida på?
— Och jag sa bara att jag inte tänker bära det där ansvaret. Inte med kroppen och inte i huvudet heller.
— Vem ska göra det då?! Han tog ett steg närmare. — Bara jag? Tror du att jag är gjord av stål?
— Du är en vuxen man. Och det är din mamma, sa Anna och ryckte svagt på axlarna. — Jag hindrar dig inte. Åk dit. Hjälp henne. Gör det du tycker är rätt.
— Skämtar du med mig? Erik skrattade till, vasst och kort. — Du sitter här i en varm lägenhet, din egen dessutom, medan min mamma fryser! Och allt du säger är: ”Åk dit då”?
— Jag säger att du inte ska dra in mig i något där jag inte vill vara, svarade Anna hårt. — Det är ärligt.
Han slet av sig mössan och kastade den mot hallbyrån med en smäll.
— Det är precis därför mamma aldrig har tyckt om dig. Hon sa det redan från början: ”Hon är kall, Erik. Hon bryr sig inte.”
— Hälsa din mamma, sa Anna och reste sig, — att jag inte är skyldig att bli omtyckt av henne. Och jag är inte skyldig att leva efter hennes förväntningar heller.
— Hör du hur du låter?! Nu var han nästan uppe i ett skrik. — Det här är familj! Normala människor håller ihop i december, hjälper varandra och förbereder sig inför helgerna!
— Exakt, sa Anna med ett snett leende. — Normala människor. Hos oss är varje december likadan: din mamma, hennes hus, hennes problem och du som låtsas som om du och jag inte har ett eget liv.
December doftade mandariner och gräl.
— Anna, sa Erik, nu med dämpad röst, och satte sig mitt emot henne. — Kan vi prata som folk? Det är snart nyår. Hon är ensam. Låt oss åtminstone ta hit henne över helgerna.
Anna drog långsamt efter andan.
— Säg det där en gång till.
— Alltså… Han tvekade. — Tillfälligt bara. Ett par månader. Tills kylan släpper.
— Till min lägenhet? frågade hon.
— Till vår, rättade han henne automatiskt.
— Nej, sa Anna tvärt.