— Inte ”vår”. Min. Och svaret är fortfarande nej.
— Tänker du inte ens prata om det?
— Jag har pratat om det i tre år, Erik. Varenda december. Det enda som ändras är hur du lägger fram det.
— Du är bara rädd för ansvar! kastade han ur sig. — Det är enklare för dig att dra en gräns och säga: ”Det där angår inte mig.”
— Därför att det faktiskt inte gör det, svarade Anna lågt men stadigt. — Jag gifte mig inte med din mamma. Och jag har aldrig gått med på att vi ska leva tre personer i det här hemmet.
Han for upp från stolen.
— Och om jag säger att vi inte kommer vidare annars? Vad gör du då?
Anna mötte hans blick utan att vika undan.
— Då betyder det att vi redan har stannat.
Tystnaden lade sig tung mellan dem, seg och kvävande. Utanför fönstret sköt någon av fyrverkerier alldeles för tidigt, snett och klumpigt, på det där meningslösa sättet som bara händer i bostadsområden mitt i december.
— Försöker du pressa mig? frågade Erik dämpat.
— Nej, sa hon. — För första gången säger jag sanningen.
Han drog handen över ansiktet.
— Jag orkar inte längre, Anna. Jag menar det. Mamma kräver sitt. Du vägrar. Och jag står mitt emellan er som en fullständig idiot.
— Jag kräver ingenting av dig, svarade hon och skakade sakta på huvudet. — Jag säger bara att jag inte går med på det.
— För dig är det samma sak. Om du inte får som du vill är alla emot dig.
— Nej. För dig är det så att om jag inte gör som du vill, då blir jag den dåliga. Självisk. Kall. Hjärtlös.
— Det är du som kallar dig det.
— Nej, Erik. Det är du som gör det. Och du har gjort det länge.
Han sjönk ner på stolen igen och stirrade ner i bordsskivan.
— Hon sa i dag, började han dovt, att huset ändå kommer att bli mitt om det fortsätter så här. Men hon vet inte om hon lever tills dess.
Anna lyfte långsamt blicken.
— Där kom det.
— Börja inte.
— Jag börjar inte. Jag lyssnar. Och just nu tänker du inte på hur hon ska få hjälp. Du tänker på vad som händer efteråt.
— Det där är inte sant!
— Jo. Och du vet det.
Han reste sig tvärt.
— Vet du vad? Jag åker till henne. Nu. Och du kan fundera. Fundera ordentligt. Det är nyår snart, Anna. Det här är inte rätt tid för ultimatum.
— Det är inget ultimatum, sa hon tyst mot hans rygg. — Det är min gräns.
Dörren slog igen.
Anna blev kvar ensam. I köket hängde doften av te kvar, blandad med den råa kylan som smög in genom det halvöppna fönstret. Någonstans i trappuppgången bredvid hördes en hurtig nyårsreklam från en tv.
Hon satte sig igen och slöt båda händerna kring muggen.
Varje december samma sak. Men i år tänker jag inte längre låtsas att allt är bra.
Telefonen låg tyst på bordet. Klockan tickade. Utanför föll blöt snö genom gatlyktornas gula sken.
Efter en timme kom meddelandet.
”Jag är hos mamma. Vi måste prata på allvar. Efter helgerna.”
Anna släckte skärmen.
— Efter helgerna, upprepade hon högt. — Självklart.
Hon visste redan då att det som väntade skulle bli värre. Det skulle komma samtal, och det skulle komma beslut.