Och nyåret skulle den här gången inte kännas som en början. Snarare som en markering i tiden, en punkt från vilken allt annat skulle räknas.
Erik kom tillbaka den femte januari. Inte på nyårsdagen, inte dagen därpå, utan just den femte, när glitter och förväntan redan hunnit mattas av och det bara fanns kvar en tung, klibbig känsla av att något hade gått fel.
Han låste upp med sin egen nyckel. Försiktigt. Utan att smälla i dörren. Som om han redan innan han klev in hade förstått att höga ljud inte passade här.
— Jag är hemma, sa han ut i hallens tomhet.
— Jag hör det, svarade Anna från vardagsrummet. — Ta av dig skorna.
Han gick in, ställde kängorna prydligt bredvid varandra, precis som han brukade göra förr, när han fortfarande trodde att sådana små saker kunde väga upp annat. Jackan hängde han noggrant på kroken. Någon påse med presenter hade han inte med sig.
— God fortsättning, sa han stelt och tittade in genom dörröppningen.
— Detsamma, svarade hon utan att resa sig från soffan. — Hur är det med din mamma?
— Okej, sa han lite för snabbt. — En granne hjälpte henne med värmen. Tillfälligt.
— Tillfälligt, upprepade Anna och nickade svagt. — Som vanligt, alltså. Sätt dig nu, när du ändå är här.
Han slog sig ner. Under några sekunder sa han ingenting, som om han behövde samla ihop sig innan han vågade börja.
— Anna, sa han till slut. — Vi måste prata. Utan skrik. Som vuxna människor.
— Det vill jag mer än gärna, svarade hon och mötte hans blick utan att vika undan. — Jag orkar inte heller höja rösten längre. Jag vill bara veta vad som gäller.
Han pressade ihop läpparna.
— Du har förändrats, sa han. — Förr var du mjukare.
— Nej, sa hon lugnt. — Förr stod jag ut.
— Det är väl samma sak.
— Nej, Erik. Att ha tålamod betyder att man vet varför man håller ut. Jag teg bara för att jag var rädd för bråk.
— Och nu är du inte rädd längre?
— Jo. Men för något annat. Jag är rädd att vakna om fem år och inse att jag har levt någon annans liv.
Han såg bort.
— Mamma säger att du har strukit henne ur ditt liv.
Anna drog trött efter andan.
— Jag har inte strukit någon. Jag vill bara inte leva efter hennes manus.
— Hon är gammal.
— Hon är sextiofem. När hon vill något har hon mer energi än vi två tillsammans.
— Du är orättvis.
— Kanske, svarade Anna. — Men jag är ärlig.
Erik blåste häftigt ut luften genom näsan.
— Vet du vad hon sa till mig på nyårsdagen?
— Jag kan tänka mig det.
— Hon sa: ”Om du väljer henne, då förlorar du mig.”
Anna höjde långsamt på ögonbrynen.
— Och du kom hit för att framföra det budskapet?
— Nej, sa han och skakade på huvudet. — Jag kom för att jag insåg att jag tvingas välja. Av henne. Och av dig.
— Jag har inte tvingat dig att välja någonting, sa Anna skarpt. — Jag har bara visat var min gräns går.
— Och det är inte ett val, menar du?
— Nej. Det är villkoren för mitt liv.
Hans ansikte hårdnade.
— Du sätter alltid dig själv först, sa han bittert. — Men jag då? Och mamma?
Anna såg på honom länge.
— Någon måste ju sätta mig först.