svarade hon stilla. — Det gjorde inte du. Då får jag göra det själv.
— En familj bygger på kompromisser!
Anna lutade sig en aning framåt.
— En kompromiss betyder att båda ger upp något. Hos oss har det bara varit jag som har betalat priset. Med min tid. Med min ro. Med mitt hem.
— Du överdriver.
— Nej, Erik. Jag har bara slutat förminska det som faktiskt hänt.
Han reste sig hastigt och började gå fram och tillbaka över golvet.
— Jag kan inte bara lämna mamma.
— Det har jag aldrig bett dig om.
— Men du vägrar släppa in henne.
— I mitt hem, ja. Där går gränsen.
Han stannade och såg på henne.
— Så vi har ingen väg framåt?
Anna mötte hans blick länge, utan att vika undan. Sedan nickade hon långsamt.
— Nej. Och vi måste våga säga det högt.
Eriks röst blev lägre.
— Har du redan bestämt dig?
— Ja.
— När då?
Hon drog efter andan, som om hon först nu formulerade svaret för sig själv.
— Någonstans mellan ditt meddelande om att vi skulle prata efter helgerna och nyårsdagen. Jag satt här ensam, hörde grannarna ropa gott nytt år genom väggarna, och plötsligt förstod jag att jag var lugn. För första gången på väldigt länge.
— Lugn… utan mig?
— Ja.
Han sjönk ner på stolen igen. Axlarna föll ihop.
— Och nu då?
— Nu skiljer vi oss, sa Anna utan darr på rösten. — Inga bråk. Ingen smutsig uppgörelse. Bara ett slut.
— Om jag försöker ändra allt, då?
Hon skakade sakta på huvudet.
— Du har redan försökt. Men inte för vår skull. Du försökte bara få det att fungera så att alla andra skulle slippa obehag. Alla utom jag.
— Jag älskar dig.
— Det vet jag. Men kärlek räcker inte när respekten saknas.
Efter det blev det tyst mellan dem. En tät, tung tystnad som fyllde rummet mer än orden hade gjort. Utanför skrapade någon bort snö från gården, och ljudet av skyffeln mot marken skar genom stillheten.
Till slut sa Erik:
— Jag flyttar. I dag.
— Okej.
— Du tänker inte ens fråga vart?
— Det är ditt beslut, svarade hon. — Precis som så mycket annat har varit.
Han nickade, reste sig och gick in i sovrummet för att packa.
Fyrtio minuter senare stod han i hallen med en väska i handen. Jackan var knäppt, men han dröjde kvar som om han väntade på att något skulle hända.
— Om det någon gång… började han.
— Gör inte så, avbröt Anna mjukt men bestämt. — Lämna inget ”om”. Det blir lättare att stänga dörren då.
Han såg på henne en sista gång.
— Du har blivit hård.
— Nej, sa hon. — Jag har blivit ärlig.
Dörren föll igen bakom honom.
En månad senare var skilsmässan klar. Det gick fortare än hon hade föreställt sig. Inga utbrott, inga scener, inga desperata försök att hålla fast vid något som redan var sönder. Domaren ställde sina trötta standardfrågor och fick de svar hon behövde.
När Anna kom ut på gatan fyllde hon lungorna med den kalla luften. Januari låg grå över staden, men luften var klar.
Hon tänkte: Jag förstörde inte en familj. Jag slutade bara vara bekväm för andra.
Mobilen vibrerade i fickan. Det var hennes väninna.
— Nå?
— Det är klart, sa Anna. — Jag är fri.
— Då ska du leva nu.
Anna stoppade ner telefonen igen och började gå längs den snötäckta trottoaren. För första gången på mycket länge tänkte hon inte på vad hon var skyldig andra människor.
Hon tänkte på vad hon själv ville.
Och det var det bästa sättet att börja ett nytt år på.