— Inser du ens vad det är du precis har sagt? Erik stod mitt på köksgolvet med jackan fortfarande på och mobilen i handen. Han hade inte ens tagit av sig skorna. — Du säger det här till mig i december. Strax före nyår.
— Ja, jag inser det, svarade Anna stilla och tog en klunk av teet som redan hunnit kallna. — Det är just därför jag säger det nu och inte senare.
— Senare? När då? När mamma har frusit ihjäl där ute i sitt hus? Han höjde rösten. — Eller när hon inte längre orkar ta sig ur sängen?
— Erik, låt bli den där dramatiken, sa Anna och mötte hans blick utan att vika undan. — Du kom nyss därifrån. Hon lever, hon mår bra och enligt dina egna ord ”klagar hon bara lite”.
— Hon klagar inte, hon ber om hjälp! Det är inte samma sak!
— Jo, sa Anna och ställde ifrån sig koppen. — Hon ber dig ordna allt så att det passar henne. Och du vill ordna det så att det passar dig, men låta mig betala priset.
Erik drog på munnen, men leendet var kort och hårt.
— Där kom det. Nu vrider du allting igen. Jag sa bara att mamma har det tungt ensam. Det är vinter, det är snö, huset är gammalt. Vad finns det att vrida på?
— Och jag sa bara att jag inte tänker bära det där åt er. Varken med kroppen eller med nerverna.
— Vem ska göra det då? Han tog ett steg närmare. — Bara jag? Tror du att jag är gjord av stål?
— Du är en vuxen man. Och hon är din mamma, svarade Anna med en lätt axelryckning. — Jag hindrar dig inte. Åk dit. Hjälp henne. Gör det du tycker är rätt.
— Skämtar du med mig? Erik skrattade till, vasst och utan glädje. — Du sitter här i en varm lägenhet, din lägenhet dessutom, medan min mamma fryser. Och allt du säger är: ”Åk då”?
— Det jag säger är att du inte ska dra in mig i något jag inte vill vara en del av, svarade Anna hårt. — Det är åtminstone ärligt.
Han slet av sig mössan med ett ryck och kastade den på hallbänken.
— Det är precis därför mamma aldrig har tyckt om dig. Hon sa det redan från början: ”Hon är kall, Erik. Hon bryr sig inte.”
— Hälsa din mamma, sa Anna och reste sig, att jag inte är skyldig att behaga henne. Och jag är inte skyldig att leva efter hennes förväntningar heller.
— Hör du hur du låter? Han skrek nästan nu. — Det här handlar om familj! Vanliga människor samlas i december, hjälper varandra och gör sig redo för helgerna!
— Exakt, sa Anna med ett torrt leende. — Vanliga människor. Hos oss är varje december samma gamla visa. Din mamma, hennes hus, hennes bekymmer och du som låtsas som om du och jag inte har ett eget liv.
December doftade mandariner och bråk.
— Anna, sa Erik efter en stund och sänkte rösten. Han satte sig mittemot henne. — Låt oss prata som människor. Nyår är snart här. Hon är ensam. Kan vi inte åtminstone ta hit henne över helgerna?
Anna drog långsamt in luft.
— Säg det där en gång till.
— Alltså… Han tvekade. — Tillfälligt bara. Ett par månader. Tills kylan släpper.
— Till min lägenhet? frågade hon.
— Till vår, rättade han automatiskt.
— Nej, sa Anna tvärt.