— Inte ”vår”. Min, sa Anna. Och svaret är fortfarande nej.
— Du vägrar alltså till och med att prata om det?
— Erik, jag har pratat om det här i tre år. Varenda december. Det enda som förändras är orden du använder.
— Du är bara rädd för ansvar! slängde han ur sig. — Det är lättare för dig att stänga dörren och säga: ”Det där angår inte mig.”
— För att det faktiskt inte gör det, svarade hon stilla. — Jag gifte mig inte med din mamma. Och jag gick inte med på att vi skulle leva tre personer i mitt hem.
Han for upp från stolen.
— Och om jag säger att vi inte kommer vidare annars? Vad gör du då?
Anna såg länge på honom.
— Då betyder det nog att vi redan har stannat.
Tystnaden blev tung och klibbig, som om den hade lagt sig över rummet. Utanför fönstret smällde någon av fyrverkerier alldeles för tidigt, snett och hafsigt, på det där dumma sättet som hör till bostadsområden mitt i december.
— Försöker du pressa mig? frågade Erik lågt.
— Nej. För första gången säger jag sanningen.
”Jag orkar inte slitas mellan er längre”
— Jag är trött, Anna, sa han och drog handen över ansiktet. — På riktigt. Mamma trycker på. Du säger nej. Och jag står mitt emellan som en idiot.
— Jag trycker inte på dig, sa hon och skakade på huvudet. — Jag går bara inte med på det.
— För dig är det samma sak. Om det inte blir som du vill, då är man emot dig.
— Nej. Om det inte blir som du vill, då blir jag den hemska. Självisk. Kall. Utan hjärta.
— Det är du som kallar dig det.
— Nej, Erik. Det är du som har gjort det. Länge.
Han sjönk ner på stolen igen och stirrade ner i bordsskivan.
— Hon sa i dag, började han dovt, — att huset ändå kommer bli mitt om det fortsätter så här. Men att hon inte vet om hon lever tills dess.
Anna lyfte långsamt blicken.
— Så där har vi det.
— Börja inte.
— Jag börjar inte. Jag lyssnar. Just nu tänker du inte på hur du ska hjälpa henne. Du tänker på vad som händer efteråt.
— Det där är inte sant.
— Jo. Och du vet det.
Han reste sig så hastigt att stolen skrapade mot golvet.
— Vet du vad? Jag åker till henne. Nu. Och du kan fundera. Fundera ordentligt. Det är nyår snart, Anna. Inte direkt rätt tid för ultimatum.
— Det är inget ultimatum, sa hon tyst bakom honom. — Det är min gräns.
Dörren slog igen.
”Tystnad kan också vara ett svar”
Anna blev kvar ensam. I köket låg doften av te kvar, blandad med den råa kylan från fönstret som stod på glänt. Någonstans i trappuppgången bredvid hördes en glättig nyårsreklam från en tv.
Hon satte sig ner och slöt händerna kring muggen.
Varje december samma sak. Men i år tänker jag inte längre låtsas att allt är okej.
Telefonen var tyst. Klockan tickade. Utanför föll blötsnön mot gården.
Efter en timme kom ett meddelande.
”Jag är hos mamma. Vi måste prata ordentligt. Efter helgerna.”
Anna släckte skärmen.
— Efter helgerna, upprepade hon högt. — Självklart.
Hon visste redan att det bara skulle bli värre. Och det som väntade därefter skulle inte längre gå att skjuta undan.