Det skulle bli samtal, uppgörelser och val som inte längre gick att undvika.
Det här nyåret skulle inte markera en ny början. Det skulle bli en punkt att räkna allt ifrån.
Erik kom tillbaka den femte januari. Inte den första, inte den andra, utan just den femte, när helgglansen redan börjat mattas av och det enda som dröjde sig kvar var den där tunga, klibbiga känslan av att något hade gått snett.
Han låste upp med sin egen nyckel. Försiktigt. Utan att smälla igen dörren. Som om han redan på tröskeln förstått att höga ljud inte hörde hemma där.
— Jag är hemma, sa han ut i hallens tomhet.
— Jag hör det, svarade Anna från vardagsrummet. — Ta av dig skorna.
Han gick in, ställde kängorna prydligt intill väggen, precis som förr, på den tiden då han fortfarande trodde att sådant kunde spela någon roll. Jackan hängde han upp noggrant. Någon påse med presenter hade han inte med sig.
— God fortsättning, sa han osäkert och stack in huvudet i rummet.
— Detsamma, svarade hon utan att resa sig från soffan. — Hur är det med din mamma?
— Okej, sa han lite för snabbt. — En granne hjälpte henne med värmen. Tillfälligt.
— Tillfälligt, upprepade Anna och nickade svagt. — Som vanligt, alltså. Sätt dig nu, när du ändå har kommit.
Han slog sig ner. Under några sekunder teg han, som om han behövde samla mod innan han vågade börja.
— Anna, sa han till slut. — Vi måste prata. Utan bråk. Som vuxna människor.
— Det vill jag också, sa hon och mötte hans blick utan att vika undan. — Jag orkar inte skrika mer. Jag vill veta vad som gäller.
Det första han fick ur sig var det hon nästan hade väntat sig.
— Du har förändrats, sa han. — Förr var du mjukare.
— Nej, svarade hon stilla. — Förr stod jag bara ut.
— Det är väl samma sak.
— Nej, Erik. Att ha tålamod är något annat. Då vet man varför man håller ut. Jag teg mest för att jag var rädd för konflikt.
— Och det är du inte längre?
— Jo. Men nu är jag rädd för något värre. Att vakna om fem år och inse att jag har levt ett liv som inte ens var mitt.
Han sänkte blicken.
— Mamma säger att du har raderat henne ur ditt liv.
Anna drog ett trött andetag.
— Jag har inte raderat någon. Jag vägrar bara fortsätta leva efter hennes manus.
— Hon är gammal.
— Hon är sextiofem. När hon vill något har hon mer energi än du och jag tillsammans.
— Du är orättvis.
— Kanske. Men jag ljuger inte.
Han blåste ut luften häftigt genom näsan.
— Vet du vad hon sa till mig på nyårsdagen?
— Jag kan gissa.
— Hon sa: ”Om du väljer henne förlorar du mig.”
Anna höjde långsamt ögonbrynen.
— Och du kom hit för att meddela mig det?
— Nej, sa han och skakade på huvudet. — Jag kom för att jag fattade att jag pressas att välja. Av henne. Och av dig.
— Jag har inte tvingat dig att välja någonting, sa Anna skarpt. — Jag har bara talat om var min gräns går.
— Är inte det också ett val?
— Nej. Det är villkoren för mitt liv.
Då kom nästa anklagelse, bitter och nästan väl inövad.
— Du sätter alltid dig själv först, sa han. — Men jag då? Och mamma?
Anna såg på honom länge.
— Någon måste sätta mig först.