Hennes röst var stilla, nästan förvånansvärt jämn.
— Det gjorde du aldrig. Så då får jag göra det själv.
— En familj bygger på att man möts halvvägs!
Anna lutade sig lite fram över bordet.
— Halvvägs betyder att båda ger upp något. Hos oss har det bara varit jag som har betalat priset. Med min tid. Med min ro. Med mitt hem.
— Du överdriver.
— Nej, Erik. För första gången förminskar jag inte det som faktiskt har hänt.
Han reste sig abrupt och började gå fram och tillbaka i rummet, som om rörelsen kunde hitta ett svar åt honom.
— Jag kan inte bara lämna min mamma.
— Det har jag inte bett dig om.
— Men du vägrar ta emot henne.
— I mitt hem, ja.
Han stannade.
— Så det finns ingen väg vidare?
Anna mötte hans blick länge, utan att vika undan. Sedan nickade hon sakta.
— Nej. Och vi måste våga säga det högt.
— Har du redan bestämt dig? frågade han lågt.
— Ja.
— När då?
Hon drog efter andan.
— Någon gång mellan ditt meddelande om att vi skulle prata efter helgerna och den första januari. Jag satt här ensam, hörde grannarna ropa ”Gott nytt år” genom väggarna och märkte plötsligt att jag var lugn. För första gången på väldigt länge.
— Lugn… utan mig?
— Ja.
Erik sjönk tillbaka ner på stolen. Axlarna föll ihop.
— Vad händer nu?
— Nu skiljer vi oss, sa Anna utan att höja rösten. — Inga utbrott. Ingen kamp om saker. Bara ett avslut.
— Om jag försöker ändra allt då?
Hon skakade långsamt på huvudet.
— Du har redan försökt. Men inte för vår skull. Du försökte bara hitta en lösning där alla kunde ha det bekvämt. Alla utom jag.
— Jag älskar dig.
— Jag vet. Men kärlek räcker inte när respekten saknas.
Tystnaden mellan dem blev tätare än något de hade kunnat säga. Utanför fönstret skrapade någon bort snö från gården. Ljudet av spaden mot marken skar genom rummet.
Till slut sa Erik:
— Jag flyttar. I dag.
— Okej.
— Du tänker inte ens fråga vart?
— Det är ditt beslut, svarade hon. — Precis som allt annat.
Han nickade kort, reste sig och gick in i sovrummet för att packa.
Fyrtio minuter senare stod han i hallen med en väska i handen.
— Om det någon gång… började han.
— Gör inte det, avbröt Anna, mjukt men bestämt. — Lämna inget ”om”. Det blir lättare att stänga dörren då.
Han såg på henne en sista gång.
— Du har blivit hård.
— Nej, sa hon. — Jag har blivit ärlig.
Sedan gick han.
Dörren föll igen med ett dovt klick.
En månad senare var skilsmässan klar. Det gick fort. Utan scener, utan tårdrypande förklaringar. På tingsrätten ställdes de vanliga frågorna, och de gav de vanliga svaren.
När Anna kom ut på gatan fyllde hon lungorna med kall vinterluft. Januari låg grå över staden, men luften var klar.
Jag förstörde ingen familj, tänkte hon. Jag slutade bara vara bekväm.
Mobilen vibrerade i fickan. Det var hennes väninna.
— Nå?
— Det är klart, sa Anna. — Jag är fri.
— Då lever du nu.
Anna stoppade undan telefonen och började gå längs den snötäckta trottoaren. För första gången på länge tänkte hon inte på vad hon var skyldig andra, utan på vad hon själv ville.
Och just därför kändes det som den mest rätta början på ett nytt år som hon kunde tänka sig.