Svägerskan tog över vår efterlängtade resa till havet. Men hon anade inte vad som väntade henne.
— Ge bort semestern till oss, släkten behöver den mer än ni! skrek svärmodern gällt.
Anna stod vid strykbrädan och pressade sin sommarklänning. Strykjärnet fräste och spottade ut ånga, men hon märkte knappt att hon brände fingertoppen.
I hennes huvud fanns bara en enda tanke: om tolv timmar skulle hon sitta vid Östersjön, med något iskallt i glaset, långt från rapporter, chaufförer med körjournaler och ändlösa balansräkningar.
Den här ledigheten hade hon väntat på i ett helt år. Varje lön hade hon lagt undan en liten del av. Hon hade avstått från en ny kappa och Erik hade fått skjuta upp köpet av sitt efterlängtade fiskespö. Till slut hade de bokat ett femstjärnigt hotell i Visby, med helpension och allt som hörde till. Ett litet paradis för två, för 25 000 kronor.
På soffan bredvid henne låg resväskan uppfälld. Baddräkter, solkrämer, Eriks simfenor — allt var packat och klart.
Då skar dörrklockan genom lägenheten som en larmsiren. Långt, envist och irriterande.
Anna ryckte till och kastade en blick på klockan. Nio på kvällen. Vem kunde komma så sent?
Erik gick ut för att öppna.
En minut senare hördes den där rösten från hallen, den som alltid fick Annas mage att knyta sig.
— Min lille Erik! Är dörren olåst? Nu är vi här! Vi måste prata, det är allvarligt.
Det var svärmodern, Maria — professionell martyr och, enligt egen övertygelse, en erkänd mästarinna i känslomässig utpressning i hela Stockholm.
Anna stängde av strykjärnet, drog ett djupt andetag och klistrade fast ett pliktskyldigt leende i ansiktet innan hon gick ut i hallen.
Maria höll redan på att kränga av sig skorna. Hon stönade högt och stödde sig mot Eriks axel som om varje rörelse var en kamp.
— Åh, min rygg… åh, mina ben… Anna, sätt på lite te med citron. Och leta fram hjärtdropparna, hjärtat krånglar igen.
Utan ett ord gick Anna ut i köket.
Fem minuter senare satt Maria vid bordet och sörplade te från fatet med demonstrativt välbehag. Hon drack alltid så, ”på gammaldags vis”, trots att hon bara var en helt vanlig pensionär.
Erik satt mitt emot henne med nedsänkt blick. Han visste redan vart samtalet var på väg. Det kände han med hela kroppen, som om fyrtio år av moderlig dressyr hade bränts fast i ryggmärgen.
— Nåväl, började Maria och satte ner tefatet med en duns. Saken är den att Sara och Emma måste komma iväg till havet…
Anna stannade mitt i rörelsen med disktrasan i handen.
— Maria, det är väl fint om Sara vill resa. Det går många turer nu, det är bara att boka.
Svärmodern såg tungt på henne.
— Du förstår visst inte. De har inga pengar. Sara är änka, stackars försvarslösa människa, och bidraget räcker knappt till någonting. Och Emma har problem med adenoiderna. Läkaren sa att havsluft är det enda som kan hjälpa, annars blir det operation.
— Och? frågade Anna, medan hon kände hur ilskan långsamt började hetta till inom henne.
— Och ni ska hjälpa dem. Ni är ju familj. Ni har en resa, ni åker i morgon.
— Ja, svarade Anna långsamt. Vi har en resa. Vi har betalat den själva och sparat ihop till den.
— Ni är två friska, starka människor! Maria slog handflatan i bordet. För er är havsluft bara lyx och fåfänga! Men för barnet handlar det om liv och hälsa. Ni kan lika gärna åka ut till stugan. Där finns också luft. Floden luktar illa, visst, men för er duger det.
— Mamma… började Erik försiktigt. Hur tänker du att vi bara ska… Vi har ju planerat allt. Väskorna är redan packade.
— Planerat! tjöt Maria. Och din syster då? Din systerdotter? Har du tänkt på dem?
— Det är inte fråga om någon småsak, försökte Erik.
— Småsak? Sådant där har jag inte uppfostrat dig till! Du är självisk! Du har blivit precis som din fru! Avundsjuka är ni, och det enda ni bryr er om är att själva ha det bekvämt!
Hon förde handen hastigt mot hjärtat och sjönk tillbaka i stolen.