Hennes ansikte slog över i mörkrött.
— Aj… aj, hjärtat… Det sticker… Erik! Vatten! Ring ambulans! Jag ska säga till läkarna att min egen son stressade sin mor rakt in i en hjärtinfarkt!
Erik blev kritvit. Han for upp ur stolen och började fumligt rota i köket efter några droppar eller tabletter.
— Mamma, snälla, gör inte så här! Mamma, ta det lugnt!
Sedan såg han på Anna. Blicken var som hos en hund som fått stryk: rädd, vädjande och full av skam.
— Anna… du ser ju själv, hon mår dåligt… Vi ger dem resan, okej? Emma behöver den faktiskt mer än vi. Vi kan… vi kan åka någon annan gång.
Anna stod bara och betraktade mannen hon hade levt med i femton år. I samma ögonblick förstod hon allt: han hade redan kapitulerat.
För sin mors teaterföreställnings skull svek han henne. Och inte bara henne — han svek deras gemensamma dröm.
— Menar du på allvar att du tänker lämna ifrån dig vår resa? frågade hon lågt.
— Men Anna, börja inte nu! Det är ju min mamma!
Maria öppnade ena ögat till en smal springa, som för att försäkra sig om att sonen hade uppfattat signalen rätt. Därefter jämrade hon sig igen, vred ansiktet i plågor och himlade dramatiskt med ögonen.
— Fint, sade Anna med en röst som var iskall. Ta den då.
— Barnet behöver komma till havet, ni klarar er på landet! förklarade Maria, fortfarande med handen tryckt mot bröstet.
Anna hade väntat sig att Erik åtminstone skulle säga något till hennes försvar. Men han stod bara där och såg på henne med bedjande ögon. Då förstod hon att deras semester var över.
Tio minuter senare gick Maria därifrån, mirakulöst återställd från sin ”nästan infarkt”.
— Sara kommer förbi i morgon bitti och hämtar handlingarna, kastade hon ur sig från hallen. Ordna så att allt skrivs över på dem. Och ge dem pengar till reskassan också, till utflykter och sånt. Tio tusen kronor räcker väl, var nu inte snåla.
Dörren slog igen bakom henne.
Anna blev stående mitt i hallen.
Erik närmade sig försiktigt och försökte lägga armarna om henne.
— Älskling, förlåt… Jag klarar inte när hon håller på så där…
Anna sköt bort honom.
— Rör mig inte.
Hon gick in i badrummet och vred på kranen så att vattnet dånade.
Sedan satte hon sig på badkarskanten och brast i gråt.
Inte för att resan var borta. Utan för förnedringen.
Hon såg framför sig hur Sara skulle dyka upp nästa dag. Den där ”stackars änkan” som i själva verket bodde ihop med en armenisk karl som sålde på torget, men som höll tyst om det för att inte bli av med sina bidrag.
Hon skulle komma med Emma, den trettonåriga jättetjejen som redan rökte, svor och skickade sina lärare åt helvete.
De skulle ta biljetterna och sedan skratta åt dem.
”Idioterna betalar åt oss igen.”
Och Anna själv kunde åka ut till stugan och rensa ogräs.
”Jag hatar dem”, tänkte hon. ”Jag hatar dem allihop. Och Erik också. Den fega, mjuka ynkryggen.”
Helst av allt ville hon packa en väska och försvinna. Men vart skulle hon ta vägen? Lägenheten var belånad, och lånet skulle betalas i ytterligare fem år. Att gå därifrån betydde att lämna allt åt dem.
Nej. Hon kunde inte bara gå.
Anna torkade kinderna och lyfte blicken mot spegeln.
Ansiktet var svullet och rödflammigt. Men ögonen… de brann av ilska.
— Nåväl, sade hon till sin spegelbild. Vill ni ha Visby? Då ska ni få ett Visby ni aldrig någonsin glömmer.
— Gråt inte, älskling, vi åker nästa år, försökte Erik trösta henne senare.
Han hade ingen aning om att hon inte grät av sorg längre. Tårarna kom av raseri, och inne i hennes huvud hade planen för den ”oförglömliga” släktsemestern redan börjat ta form.
Den natten sov Anna inte. Hon låg bredvid Erik, som snarkade tungt, och tänkte.
Bit för bit växte planen fram: ful, skoningslös och precis lagom rättvis.
På morgonen, så fort Erik hade gått till jobbet — han smet tidigare än vanligt, bara för att slippa möta hennes blick — tog Anna telefonen och ringde Karin.
Karin arbetade på samma resebyrå där de hade köpt resan, och hon var dessutom en barndomsvän och en människa Anna litade på.