— Hej Karin, det är Anna. Jag sitter i en riktig knipa.
— Vad har hänt? Har flyget blivit inställt?
— Värre än så. Min svärmor har lagt beslag på vår semester.
— Skojar du? Gav du verkligen bort resan?
— Jag hade inget val. Hjärtattack, ambulans, Erik i full panik… Men lyssna noga nu. Sara kommer snart till er för att skriva över allt. Gör så att hon tror att allt är i sin ordning, men ge henne andra handlingar.
— Andra? Vad menar du?
— Avboka vår resa och sätt tillbaka pengarna på mitt kort, tyst och diskret. Sedan bokar du något nytt åt dem. Det billigaste du kan hitta. Någon sista minuten-grej, typ ”Fortuna två stjärnor”.
— Anna… då hamnar de på ett riktigt råtthål.
— Det gör mig ingenting. Bara det är billigt, långt från havet och utan mat.
— Och vad ska det stå på vouchern?
— Skriv fem stjärnor. Gör om den så att den ser snygg ut. Säg att systemet blandat ihop namnen om hon frågar. Sara går på det. Och lägg till ”all inclusive” någonstans också. Låt dem åka med ett leende.
Det blev tyst i luren.
— Anna… det där är ganska hårt.
— Hårt är att stjäla någon annans semester. Det här är rättvisa. Ordna det bara. Jag betalar även deras lilla råtthål, så du behöver inte oroa dig.
Klockan tio stod Sara i hallen.
Hon hade redan solhatt på huvudet och stora mörka glasögon som dolde halva ansiktet. Emma stod bredvid med mobilen framför näsan och tuggade tuggummi med öppen mun.
— Nå? Har du pappren? frågade Sara utan minsta hälsning. Taxin väntar.
Anna räckte henne ett kuvert utan att säga ett ord.
I kuvertet låg biljetter och vouchers, utskrivna på Karins färgskrivare. Hotellnamnet lät nästan lyxigt: ”Sun Beach Garden Hotel”. I verkligheten handlade det om ett nedgånget pensionat ute i den skånska inlandet, fem mil från Malmö, ett sådant ställe dit bara de mest otursförföljda turisterna råkade hamna.
Sara bläddrade snabbt igenom pappren, mest för syns skull.
— Och pengarna då? Maria sa att du skulle ge oss tio tusen kronor.
Anna öppnade plånboken och tog fram femhundra.
— Det här är vad som finns. Det räcker till kylskåpsmagneter.
Sara drog på munnen, surt och föraktfullt.
— Snåljåpar… Kom nu, Emma. Ta väskorna.
Sedan försvann de.
Anna stängde dörren efter dem och blev stående med ryggen mot karmen. Hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont.
Snälla, tänkte hon. Åk bara. Titta inte för noga på något.
Men innerst inne visste hon att de inte skulle granska någonting. Sara kontrollerade aldrig detaljer. Hon var van vid att andra ordnade allt åt henne, och att hon själv alltid fick det bästa.
Senare skulle just den rösten vråla i telefonen: ”Din jävel! Vart har du skickat oss?” Och Erik skulle stå där blek i ansiktet medan Anna lugnt lyfte mobilen och svarade med en enda mening som fick honom att brista ut i ett nervöst skratt.
Dagen gled förbi märkligt stillsamt.
När Erik kom hem från jobbet såg han ut som en pojke som blivit ertappad med att ljuga. I handen höll han en tårtkartong.
— Anna… hur är det? Har du lugnat dig lite?
— Jag är lugn, sa hon och fortsatte skära salladen. Sätt dig och ät.
Han sjönk ner på stolen, fortfarande försiktig i varje rörelse.
— De har åkt nu, sa han efter en stund och stirrade på sin telefon. Mamma ringde. Hon sa att de redan satt på planet och var jätteglada.
— Så bra då. Tack och lov.
— Anna, förlåt mig… Nästa år ska vi… jag lovar…
— Ät, Erik.
Fem timmar senare började telefonen ringa.
På displayen stod det: Sara.
Anna tryckte på högtalaren.
— HALLÅÅÅ! skrek Sara så högt att katten, som sov på fönsterbrädan, for ner på golvet. ANNA! DIN JÄVEL! VART HAR DU SKICKAT OSS?
Erik satte teet i halsen.
— Sara? Vad är det med dig? stammade han. Vad har hänt?
— DET HÄR ÄR EN SVINSTIA! vrålade hon. Det springer höns på gården, det finns ingen pool! Bara ett tomt hål fullt med skräp! Rummet har järnsängar som på ett sjukhus! Ingen luftkonditionering, inget ordentligt vatten!
I bakgrunden hördes Emma snyfta högljutt.
— Mamma, jag vill åka hem! Det luktar äckligt här!
— Vi får ingen mat heller! fortsatte Sara gällt. Jag gick ner till receptionen och sa: ”Var är middagen? Vi har ju ultra all inclusive!”