— Då svarar receptionisten bara: ”Vilken all inclusive? Ni har bokat endast rum.” Bara rummet, Erik! Inget annat! Jag visar honom vouchern, och han börjar skratta rakt upp i ansiktet på mig. Han säger att pappret är förfalskat!
Hennes röst sprack av raseri.
— Erik, gör något! Din fru har skickat oss till ett fängelse! Ring någon ansvarig, ring polisen, ring vad som helst!
Erik stod med mobilen i handen och stirrade på Anna som om hon plötsligt hade förvandlats till en helt främmande människa.
Anna tog lugnt telefonen ur hans hand.
— Ingen har lurat er, sa hon stilla.
— Vad menar du med det?! flämtade Sara.
— Ni ville ha en gratisresa. Ni fick en gratisresa. Man granskar inte tänderna på en häst man fått i gåva.
Det blev tyst i luren i ett par sekunder. Sedan hördes Saras andhämtning, kort och häftig.
— Du… du har bytt hotell?
— Jag bokade en resa som passar er situation, svarade Anna med samma jämna ton. Ni är ju de stackars fattiga släktingarna, eller hur? De hjälplösa som alla måste tycka synd om. Två stjärnor borde vara mer än nog för er. Lyx får man antingen förtjäna eller betala med egna pengar.
— Jag ska döda dig! skrek Sara. När jag kommer hem river jag ögonen ur dig!
— Ni kommer inte hem än, sa Anna och log svagt. Hemresan är om tio dagar. Tidigare än så finns inga biljetter för er. Så passa på att vila. Sola lite. Jag har hört att havsluften på Gotland är bra för barns näsproblem.
Sedan tryckte hon bort samtalet och stängde av mobilen.
I köket lade sig en sådan tystnad att man nästan kunde höra väggklockan andas.
Erik såg på sin fru som om han såg henne för allra första gången. I blicken fanns skräck, men också något annat. En sorts ofrivillig beundran.
— Du… gjorde du allt det där med flit?
— Ja, Erik. Helt med flit.
— Men pengarna då? Våra tjugofem tusen kronor?
— De är tillbaka på kortet, sa Anna. Minus avbokningsavgiften och kostnaden för deras lilla råtthål. Det blev inte mycket, knappt tre tusen. Resten finns kvar. I morgon kan vi lämna in bilen på verkstad. Eller så köper vi den där kappan jag har tittat på.
Erik satt länge utan att säga något. Det var tydligt att han försökte få ihop allt i huvudet.
Till slut fnös han.
Sedan ryckte det i mungipan.
Och plötsligt började han skratta. Först spänt, nästan nervöst, men snart riktigt, högt och befriat.
— Du är ju inte klok, Anna… Du är en häxa. En fullständigt livsfarlig liten orm.
— Orm, absolut, sa Anna och hällde upp vin åt sig själv. Men åtminstone är jag ingen dörrmatta. Och jag tänker inte spela helgon medan andra trampar sönder mig.
De följande tio dagarna blev märkligt nog några av de bästa på länge.
Anna och Erik reste ingenstans. De stannade hemma.
De sov länge om morgnarna, åt frukost mitt på dagen, promenerade i parken och gick på bio när de hade lust. Telefonerna lät de vara avstängda.
Anna visste mycket väl att det samtidigt pågick ett mindre familjedrama i Visby. Sara och Emma, som var vana vid bekvämlighet, levde på snabbnudlar och torra bullar eftersom affären låg långt bort och pengarna nästan var slut. Till stranden fick de gå till fots, eftersom bussen bara gick någon enstaka gång om dagen. På nätterna låg de i det kvava rummet utan luftkonditionering och svor över mygg, värme och varandra.
När Sara kom tillbaka var hon djupt solbränd, men ansiktet var stelt av ilska.
Emma hade blivit så sönderbiten av mygg att det knappt fanns en fläck hud utan röda prickar.
Maria mötte dem vid ankomsten. Anna och Erik åkte inte dit. Naturligtvis blev det ett utbrott redan där, mitt bland väskor och trötta resenärer, men den här gången behövde Anna inte stå mitt i stormen.
Sedan dess har svärmodern inte sagt ett ord direkt till Anna. I stället berättar hon för alla släktingar att hennes svärdotter är ”djävulen i kjol”.
Anna tar det med fullkomligt lugn.
Erik däremot har blivit mjuk som sammet.
Innan han lovar sin mamma någonting numera, vänder han alltid blicken mot Anna först. Försiktigt. Frågande. Nästan rädd.
Han är rädd för henne.
Och det gör han helt rätt i.