– Anna, du gör klokt i att inte reta upp mig, annars får du ångra dig! Mamma och Maria behöver en bil, och det är du som ska betala den, väste hennes man.
– Håll tyst! Anna, pröva inte mitt tålamod, för då går det illa. Min mor och min syster måste ha en bil, och du ska se till att köpa den åt dem, fräste han igen.
Eriks ord blev hängande i köket som en kvävande, giftig dimma. Anna stod med ryggen mot honom vid spisen och kände hur något inom henne långsamt stelnade. Det sved inte, det rev inte, det var snarare som om en del av henne frös till is och sprack i vassa skärvor. Hon lade försiktigt ifrån sig sleven. Soppan puttrade fortfarande i kastrullen, doften av dill och vitlök låg tung i rummet, utanför föll ett fint oktoberregn – och just där, i hennes liv, hade något osynligt men oerhört förskjutits.
– Vad var det du sa? frågade hon och vände sig om. Rösten var låg, men hård.
Erik satt vid bordet, bakåtlutad och bredbent på stolen, medan han drog med tummen över mobilskärmen. Han såg inte ens upp. Fyrtiotvå år gammal, avdelningschef på ett handelsföretag, klädd i en kostym för flera tusen kronor och med samma överlägsna, nedlåtande min som alltid. En gång i tiden hade hon sett en trygg punkt i honom. Nu såg hon bara fräckhet.
– Du hörde. Mamma har åkt samma buss i trettio år. Maria är gravid och behöver också kunna ta sig runt. Det är du som håller i pengarna, så du ordnar bilen.
Anna log. Det kändes märkligt. Som om hela hennes tillvaro höll på att rasa, och ändå log hon.
– Vilka pengar, Erik? De jag tjänar på salongen? De jag sliter ihop under sextiotimmarsveckor, med värkande fötter och kunder som får utbrott över minsta lilla? De pengarna är mina.
– Våra, sa han och lyfte till slut blicken från telefonen. Hans ögon var kalla, nästan främmande. – Vi är en familj. Eller har du glömt det?
Sjutton års äktenskap. Två barn – Lars på universitetet och Sara i nian. En lägenhet med lån, som hon betalade på lika mycket som han. Hennes fötter, storlek trettiosju, hade nötts mellan arbete, matlagning, tvätt och städning. Händerna luktade alltid krämer, lack och rengöringsmedel, och om kvällarna värkte ryggen som om någon spänt ett band av järn runt den. Och han satt där och sa bara: du ordnar.
– Nej, jag har inte glömt, svarade Anna och stängde av plattan. – Jag försöker bara minnas när din familj senast frågade vad jag behövde.
Erik reste sig. Han var lång, bred över axlarna – förr hade hon känt sig skyddad bredvid honom. Nu såg hon bara hur han använde sin kropp för att göra sig större än henne.
– Jaha, nu börjar det, muttrade han och gick fram till fönstret. Han tände en cigarett, trots att hon flera gånger bett honom låta bli att röka inne. – Samma gamla martyrskap. Min mamma är gammal, och Maria ska snart föda…
– Lilla Maria är tjugoåtta och har en man. Han kan köpa en bil åt henne! Nu bröt hettan igenom isen inom Anna. – Och din mor får tusen kronor av mig varje månad ”till mediciner”, fast hon är friskare än jag!
– Våga inte prata så om min mamma!
Där gick gränsen. Anna märkte hur rummet förändrades, som om luften plötsligt blivit tätare och tyngre.
– Jag går ut, sa hon.
Hon knöt upp förklädet, tog av det och hängde det på kroken vid hallen.
– Soppan står kvar. Du kan värma den själv.
– Vart tror du att du ska? Erik tog ett steg mot dörren, men Anna hade redan dragit på sig kappan. Händerna darrade, ändå fick hon igen dragkedjan.
– Ut. Andas. Tänka.
– Anna!
Hon vände sig inte om. Dörren slog igen bakom henne, trapporna rusade förbi under hennes fötter, och sedan stod hon ute på gatan. Den var våt, mörk, genomdränkt av höstlukt – och fri.
Anna gick fort, utan att veta vart hon var på väg. Hon passerade den lilla mataffären där hon brukade handla på fredagar. Hon gick förbi busshållplatsen där samma utmattade ansikten brukade stå varje morgon. I regnet såg staden annorlunda ut: suddig, nästan sagolik, som om hon hamnat i en film. Gatlyktorna speglade sig i pölarna, bilarna gled viskande över den blanka asfalten, och någonstans sipprade musik ut genom en öppen dörr till ett kafé.
Hon stannade framför skyltfönstret till en smyckesbutik. Guldkedjor, armband och ringar låg badande i ljus och glimmade som små löften. När hade hon senast fått en present? På hennes födelsedag hade Erik räckt över ett kuvert och sagt: ”Köp något du vill ha.” Hon hade köpt träningsskor åt Sara och en ny ryggsäck åt Lars.
Mobilen vibrerade i fickan. Erik.
Anna tryckte bort samtalet.
Hon behövde fortsätta gå. Mot köpcentret. Där fanns värme, ljus, stolar i restaurangdelen och kaffe; där kunde hon sätta sig en stund och samla ihop tankarna. Bussen tog henne snabbt dit. I den stora hallen möttes hon av den söta doften av popcorn.