Den blandades med lukten av nytvättade butikskläder och parfym från människorna som skyndade förbi med kassar i händerna. Överallt hördes skratt, steg, röster, prassel. Det var som att hon hade hamnat i någon annans tillvaro. En lättare, ljusare, bekymmerslösare värld. En sådan som hennes egen inte hade liknat på mycket länge.
Anna tog rulltrappan upp till tredje våningen, beställde en cappuccino och slog sig ner vid ett fönsterbord. Utanför låg kvällsstaden utspridd i blinkande ljus. Då tändes mobilskärmen igen. Den här gången var det Eriks mamma.
”Lilla Anna, Erik har berättat allt. Varför uppför du dig så barnsligt? Vi är ju en familj. Maria behöver verkligen bilen, särskilt nu när den lilla snart kommer…”
Den lilla.
Anna stirrade på orden. Hon hade själv två barn, men aldrig hade någon talat om dem med sådan ömhet. Ingen hade kallat dem ”de små” med den där självklara värmen. Hennes barn var hennes ansvar. Hennes vaknätter, hennes extrajobb, hennes pengar till läxhjälp, träningar och allt annat som alltid saknades.
Kaffet hann kallna framför henne.
Sakta började en obehaglig insikt ta form i huvudet. I sjutton år hade hon försökt göra rätt. Hon hade arbetat, svalt, ställt upp, hållit tyst, hjälpt till. Och vad hade det gett henne? Ett krav. En order om att skuldsätta sig för människor som aldrig ens hade ansträngt sig för att säga tack på riktigt.
— Oj, förlåt! sa någon.
En ung kvinna hade råkat stöta till hennes väska så att den föll ner på golvet. Anna böjde sig, tog upp den och log automatiskt mot främlingen.
I samma stund slog det henne: när hade hon senast lett för att hon faktiskt ville det, och inte bara för att det förväntades av henne?
När hon kom hem hade klockan passerat tio. Nyckeln gled nästan ljudlöst runt i låset, men Erik hörde henne ändå. Han satt i vardagsrummet med tv:n på, fast blicken var inte riktad mot skärmen. Han hade väntat.
— Så du är hemma nu, sa han och reste sig.
Anna förstod genast att det här skulle bli värre än på morgonen.
— Erik, jag är helt slut. Vi kan väl prata i morgon?
— I morgon? Han tog ett steg mot henne. Ansiktet var flammigt rött och ögonen blänkte hårt. — Du gjorde mig till åtlöje inför min mamma! Hon ringde och grät. Hon sa att du hade varit oförskämd mot henne.
— Jag har inte pratat med henne i dag, svarade Anna medan hon drog av sig skorna och ställde dem prydligt mot väggen. Fötterna värkte efter allt gående.
— Ljug inte! Du tryckte bort henne! Hon ville prata med dig på ett normalt sätt, och du…
— Snälla, Erik. Det räcker nu. Vi är båda trötta och upprörda. I morgon bitti kan vi…
— Nej! Han slog näven i soffryggen så att hon ryckte till. — Vi pratar nu. Du tar ett lån och köper den där bilen. Har du förstått?
Anna andades långsamt ut. Hon såg på mannen framför sig: hennes barns far, den människa hon hade delat nästan tjugo år med. Och ändå kändes han plötsligt som en främling. Fullständigt okänd.
— Jag tänker inte ta något lån, sa hon lågt.
— Vad menar du med att du inte tänker? Erik blev ännu rödare. — Har du tappat förståndet? Hör du inte vad jag säger?
— Jo, jag hör. Men jag tar inget lån. Jag har redan bolånet, och dessutom betalar jag för Lars utbildning. Jag klarar inte en skuld till.
— Det gör du visst. Han kom så nära att han nästan stod över henne. — Då får du jobba mer. Ta fler pass. Min mamma har hela sitt liv…
— Din mamma, din mamma! Annas röst steg så hastigt att Erik för ett ögonblick stannade upp. — Men jag då? Räknas inte jag som människa? Jag arbetar sextio timmar i veckan. Min rygg gör så ont på kvällarna att jag knappt kan räta på mig. Barnen ser mig nästan aldrig eftersom jag jämt jagar pengar. Till vad? Till din mamma, till din syster, till dina krav?
— Håll käften! vrålade han. — Du ska inte tala på det där sättet. Du är min fru. Du har skyldigheter.
— Skyldigheter? Anna kände hur något inom henne brann av, något som länge hade hållit allt samman men nu smälte bort. — Är det min skyldighet att stå ut med förolämpningar? Att försörja dina släktingar? Att tiga när ni trampar på mig?
— Ja! Han grep tag om hennes axel och skakade henne. — Ja, det är det! För du är min fru. Vi är en familj.
Anna slet sig loss. Hjärtat slog så våldsamt att pulsen dunkade i tinningarna.
— Rör mig inte.
— Annars vad? I hans röst fanns nu något nytt, något naket och hotfullt. — Vad tänker du göra? Anna, jag har fått nog av dig. Jag säger det här en sista gång: i morgon går du till banken, tar lånet och köper bilen åt min mamma. Gör du det inte, skiljer jag mig från dig.
Ordet blev hängande mellan dem, tungt och oåterkalleligt.
— Vad sa du? viskade Anna, som om hon inte kunde lita på sin egen hörsel.
— Du hörde. Erik korsade armarna över bröstet. — Jag skiljer mig. Lägenheten är min, den står på mig. Barnen stannar hos mig. Du kan gå vart du vill. Till ditt kära jobb, till exempel. Där kan du väl sova.
— Du är inte klok, fick hon fram.
— Nej, det är du som har blivit galen! Han tog ännu ett steg framåt. — Tror du verkligen att du är oersättlig? Tror du att vi inte klarar oss utan dig?