— Min mamma skulle få ordning på det här hemmet på en vecka! Hon skulle åtminstone uppfostra barnen ordentligt, inte som du. Du har skämt bort dem fullständigt! Lars ligger bara och drar på universitetet hela dagarna, och Sara med sina väninnor…
— Nu räcker det, sa Anna och höjde handen. — Det är nog.
— Nej, det är inte nog! vrålade Erik. — I morgon går du till banken. Hör du mig? Annars packar du dina saker och försvinner.
Dörren till Saras rum öppnades på glänt. I springan syntes flickans bleka ansikte och ögon blanka av tårar.
— Mamma?
Anna samlade sig på en sekund.
— Det är ingen fara, älskling. Gå och lägg dig igen.
— Ingen fara? skrek Erik. — Sara, kom hit! Du ska få veta vad du har för mamma. Girig, självisk…
— Håll tyst! Nu med detsamma! Anna ställde sig mellan honom och dörren. — Våga inte dra in barnen i det här.
Sara började snyfta och slog igen dörren. Strax därefter dånade musik från rummet; hon hade skruvat upp volymen för att slippa höra deras röster.
Erik stod och flämtade av ilska. Anna såg rakt på honom, och för första gången på många år tyckte hon sig se honom utan försköning. Utan mask. Utan rollen som den omtänksamme maken. Framför henne stod en självisk manipulatör, en man som vant sig vid att få allt serverat utan att själv behöva ge något tillbaka.
— Då ska du lyssna noga, sa hon långsamt och uttalade varje ord tydligt. — Jag går inte till någon bank. Jag tar inget lån. Och jag tänker inte köpa någon bil åt din mamma.
— Då skiljer vi oss! Hans ögon blixtrade till. — Och du kommer inte att få någonting.
— Det återstår att se.
Anna gick in i sovrummet, tog fram en väska och började lägga ner kläder.
— Vad håller du på med? Erik följde efter henne.
— Det jag borde ha gjort för länge sedan. Jag åker härifrån. Några dagar. Jag behöver tänka.
— Anna! Något nytt hade smugit sig in i hans röst. Förvirring? Rädsla? — Menar du allvar?
— Fullständigt.
— Vart ska du ta vägen? Du har ju ingen.
Hon drog igen dragkedjan på väskan. Han hade rätt. Föräldrarna var döda sedan länge, nära vänner hade hon knappt hunnit skaffa sig; livet hade bestått av arbete, barn och hem. Men just då spelade det ingen roll.
— Jag hittar någonstans. Ett hotell duger.
— För vilka pengar? hånade han. — Din lilla löjliga lön?
— För mina pengar, svarade hon och tog mobilen och väskan. — Pengar jag har tjänat ärligt.
I dörröppningen stannade hon och vände sig om.
— Och en sak till, Erik. Lägenheten är inte bara din. I sjutton år har jag betalat på lånet precis som du. Jag har kvitton på varje överföring. Försök inte skrämma mig. Och barnen tar du inte ifrån mig. Du arbetar från morgon till kväll. Vem ska ta hand om dem? Din mamma?
Sedan gick hon. Trapphuset, porten, gatan. Den svala nattluften och stadens dämpade tystnad mötte henne. Anna stannade på trottoaren och drog ett djupt andetag.
För första gången på många år kände hon verklig rädsla. Men tillsammans med rädslan kom också en lättnad. Det var som om någon hade lyft en säck full av stenar från hennes axlar.
Skilsmässan tog tre månader. Erik försökte få hela bostaden på sin sida och påstod att det var han som hade stått för den största delen av betalningarna. Han tog till och med med sin mamma som vittne. Hon grät i rättssalen och bedyrade att Anna aldrig hade arbetat på riktigt, bara suttit hemma och slösat bort sin mans pengar.
Men Annas advokat, en äldre kvinna med stålhård blick och orubblig hållning, lade en tjock bunt handlingar framför domaren. Kontoutdrag för sjutton år. Varenda amortering och räntebetalning på bostadslånet, delad femtio-femtio. Alla betalningar för el, vatten och avgifter — Annas namn stod på dem. Kvitton på barnens kläder, mat, mediciner och allt annat som krävdes i vardagen — betalda av henne. Till och med den där förbaskade kostymen för tre tusen kronor, den som Erik brukade glänsa i på jobbet, hade dragits från hennes kort.
— Ers nåd, sa advokaten lugnt men med sådan tyngd att salen tystnade, — kvinnan framför er är inte en hustru som har levt på sin mans försörjning. Hon är en person som under hela äktenskapet har burit familjen ekonomiskt på samma nivå som sin make, uppfostrat barnen och samtidigt levt under konstant psykisk press. Handlingarna visar utan tvekan att hon har full rätt till hälften av den gemensamt förvärvade egendomen.
Domaren, en äldre man med grå ögonbryn, gick länge igenom pappren. Till slut höjde han blicken över glasögonen och såg på Erik.
— Har ni några invändningar som kan styrkas med dokument?
Erik teg. Bredvid honom satt hans mamma med munnen hoppressad till ett smalt streck.
Beslutet blev klart och tydligt: lägenheten skulle delas lika mellan makarna, och Erik fick antingen lösa ut Annas andel eller acceptera att bostaden såldes.