I så fall skulle köpesumman delas mellan dem.
Att köpa ut henne visade sig vara omöjligt för Erik. Det kom fram att de där stora inkomsterna, som han så gärna hade talat om, i praktiken inte fanns kvar någonstans. Lönen hade runnit bort på restaurangbesök, bilen och på hans mammas och Marias ständiga, bottenlösa ”behov”.
— Då säljer vi, sade Anna utan att tveka.
Erik såg på henne med ren avsky i blicken.
— Du har alltid varit en orm. Du dolde det bara skickligt.
För första gången sedan skilsmässan log Anna mot honom.
— Nej, svarade hon lugnt. Jag har bara slutat vara bekväm.
Lägenheten blev såld till ett bra pris. Anna köpte en mindre trerummare i samma område, lagom för henne och Sara. Lars studerade på universitetet och bodde i studentkorridor, men han visste att han alltid hade en plats att komma hem till. Det blev dessutom pengar över till renovering, och till och med lite som kunde sättas undan.
Efter skilsmässan försvann Erik nästan helt ur deras tillvaro. En vecka senare ringde han, kort i tonen och märkbart irriterad.
— Jag åker norrut. Jag har fått jobb där. Dubbelt så hög lön. Jag tänker bo där.
— Okej, sade Anna. Lycka till.
— Barnen då…
— Barnen stannar hos mig. Men du får träffa dem. Om du vill.
Han ville inte.
Tre dagar senare reste han. Ytterligare en vecka efter det följde hans mamma och Maria efter, Maria med sitt nyfödda barn. Innan svärmodern åkte ringde hon Anna och väste i luren:
— Du har förstört vår familj! Det är ditt fel att min son måste flytta till andra änden av landet!
— Mitt fel? Anna log för sig själv. Nej. Det är på grund av er han förlorade sin familj. Det var ni som gjorde honom sådan här: krävande, självisk och övertygad om att allt kretsar kring honom. Så åk ni efter honom. Lev på hans fantastiska lön. Men vet du vad som är lite intressant?
— Vad då? fräste svärmodern.
— Att det är dyrt att leva där uppe. Väldigt dyrt. Hyror, el och värme kostar betydligt mer, maten också, mycket mer än i Uppsala. Och halva året är mörkt, kallt och oändligt tråkigt. Lycka till.
Sedan lade Anna på. Efter det svarade hon aldrig mer när den kvinnan ringde.
Ett halvår gick.
En morgon stod Anna vid fönstret i sin nya lägenhet och drack kaffe. Våren hade kommit på riktigt där ute: ljus, högljudd, full av fåglar och doften av syren. Sara gjorde sig klar för skolan och nynnade medan hon letade efter sina nycklar. Lars hade kommit hem kvällen innan över helgen och haft sin flickvän med sig, en varm och klok tjej från universitetet.
— Mamma, det här är Emma, hade han sagt.
Anna hade sett på sin son medan han såg på den unga kvinnan. Där fanns respekt i hans blick. Omtanke. Jämlikhet. Kanske hade hon ändå lyckats ge honom något viktigt.
På salongen gick det bättre än hon vågat hoppas. Hon hade tagit in två elever, unga tjejer från en yrkesutbildning som ville lära sig bli nagelteknologer. På kvällarna undervisade hon dem tålmodigt. Hon lärde dem inte bara själva hantverket, utan också något annat: tron på att det går att försörja sig på sitt eget arbete. Att man kan stå på egna ben. Att det faktiskt är möjligt.
Dagen innan hade något märkligt hänt. Anna hade gått in i en bokhandel utan något särskilt ärende, mest för att vandra runt bland hyllorna en stund. Det var länge sedan hon köpt en bok åt sig själv; tiden hade alltid lagts på någon annan, något annat. Men så fick hon syn på en diktsamling. Hon öppnade den på måfå och började läsa:
”Jag trodde att detta kallades att leva. Det visade sig att det kallades att stå ut.”
Hon blev stående mitt i butiken och grät. Tyst, så att ingen skulle märka det. För raderna handlade om henne. Om hela hennes liv fram till nu.
Hon köpte boken, tog med den hem och lade den på nattduksbordet.
På kvällen frågade Sara plötsligt:
— Mamma, är du lycklig?
Anna blev tyst en stund. Lycklig? Hon hade ingen man längre. Men hon hade inte heller någon vid sin sida som förminskade henne varje dag. Hon bodde inte stort och dyrt. Men hon fick ordna sitt hem precis som hon ville, välja tavlorna på väggarna, färgen i rummen, bestämma när hon ville bjuda hem människor och när hon ville vara ifred. Hon hade ingen fin bil. Men hon ägde friheten att vakna på morgonen och veta att dagen tillhörde henne.
— Vet du, älskling, sade hon och drog dottern intill sig, jag vet inte om jag är lycklig. Men en sak vet jag säkert: jag lever äntligen. På riktigt.
Sara kröp närmare och höll om henne hårdare.
Just då plingade telefonen till. Ett meddelande från Erik. Det första på sex månader.
”Anna, jag hade fel. Kan vi prata?”
Anna såg på skärmen en stund. Sedan raderade hon meddelandet utan att svara.
En mild vindpust gled in genom det öppna fönstret och fick gardinen att röra sig. Nere på gården lekte barn, och skratt steg upp mellan husen. Livet brusade där ute, fortsatte framåt, drog henne med sig.
Och Anna tänkte att det var märkligt hur mycket som kunde förändras när man till slut lärde sig säga nej. Ett så litet ord, och ändå hade det öppnat en hel värld för henne. En värld där hon kunde andas fritt.
Hon drack upp sitt kaffe och log. Inte av vana. Inte för att vara artig. Utan för att det kändes bra.
Och just det var ett verkligt mirakel.