Svärmodern dök, som så många gånger förr, upp med ett enda ärende i tankarna: att få pengar av sin svärdotter. Vad hon däremot inte hade en aning om var att hennes egen son redan hade lämnat dem.
— Anna, är du hemma? ropade en välbekant röst genom den stilla lördagsmorgonen.
— Nej, men vad nu då… igen? muttrade Anna irriterat. Hon stod ute på gården och pysslade med sina älskade blommor.
Det var en kvävande het julimorgon. I flera dagar hade temperaturen krupit upp mot fyrtio grader mitt på dagen, så allt arbete i trädgården fick göras antingen sent på kvällen eller riktigt tidigt, innan solen hann bli skoningslös.
Anna rätade på ryggen, strök bort håret från den svettiga pannan med handryggen och vände blicken mot grinden. Där stod Maria. Som alltid hade hon nyckel både till grinden och huset, vilket hon utan minsta tvekan brukade utnyttja.
— Du är redan i farten, ser jag, sade Maria nyfiket. — Vad gäller det i dag då? Ogräs eller beskärning?
— God morgon, Maria. Varför är du uppe så här tidigt? frågade Anna och låtsades inte om kommentaren om blommorna. Hon visste mycket väl att svärmodern bara letade efter en öppning till samtal.
— Åh, den här hettan är ju outhärdlig. Redan på morgonen känns det som om man blir stekt levande. Kroppen orkar inte med sådant här. Ena stunden rusar blodtrycket, nästa känns det som om hjärtat kläms åt, klagade Maria medan hon fläktade sig med sin bomullshatt, prydd med stora, färgglada vattenmelonskivor.
— Då hade det kanske varit bättre att stanna hemma. Varför springa runt i värmen om du mår så dåligt? svarade Anna, utan att anstränga sig för att låta vänlig.
— Jag hade ett ärende. Och så tänkte jag titta in hos er när jag ändå var ute. Om jag räknar rätt har jag inte varit här på en vecka. Erik, den latmasken, sover väl fortfarande? Klart han gör. Han behöver ju inte bekymra sig, när han vet att frun tar hand om allting, fortsatte Maria på sitt vanliga påträngande sätt. — Du borde väcka honom, Anna. Han ska inte ligga och dra sig när du redan arbetar.
Anna hade ingen som helst lust att diskutera Erik. Bara att höra hans namn gjorde henne illa till mods. Därför svarade hon inte på svärmoderns antydningar. I själva verket kändes Marias närvaro fullständigt överflödig nu, med tanke på allt som hade hänt.
— Vad är det för ärende du har? Säg det snabbt. Jag tänker inte slösa bort de här svala morgontimmarna, jag har mycket att göra, sade hon kyligt.
— Det är inget märkvärdigt, Anna… Egentligen hade jag kunnat vänta tills Erik vaknade. Han lovade mig lite pengar. Jag kom bara för att påminna honom. Men du kan ju lika gärna ge mig dem, så slipper vi väcka honom.
— Ge dig vad? frågade Anna, och ilskan blossade genast upp.
Det var svårt nog för henne att behöva stå ansikte mot ansikte med sin mans mor, när Erik bara två dagar tidigare hade packat sina saker och försvunnit till okänd plats. Anna förstod att Maria ännu inte kände till familjedramat. Men det gjorde inte saken bättre. Hon hade trots allt kommit hit igen för att tigga pengar.
— Du får inga pengar. Kassan är stängd, sade Anna skarpt.
— Anna! Vad är det där för ton? Varför talar du till mig som om jag vore din fiende? Har du vaknat på fel sida? Är det inte lite tidigt för sådant humör? Nej, jag går in och väcker Erik själv. Med dig går det tydligen inte att prata, fräste Maria förnärmat.
— Gör det du, sade Anna hånfullt och böjde sig åter ner över sina tagetes.
Med bestämda steg marscherade svärmodern in i huset. Mindre än en minut senare kom hon ut igen, blek av förvåning och med ögonen uppspärrade.
— Var är min son? Driver du med mig? Varför sa du inte att han inte var hemma? Har de kallat in honom till jobbet? På en lördag? Vad är det här för sätt?
— Ja, svarade Anna utan att ens lyfta blicken.
— Vad menar du med ja? Tänker du prata med mig eller inte? utbrast Maria upprört.
— Jag menar ja, det är verkligen ett märkligt och olämpligt sätt. Där har du helt rätt.
— Tänker du tala om var min son är? fortsatte den högljudda gästen och höjde rösten ytterligare.
— Jag vet inte. Och ärligt talat bryr jag mig inte.
— Hur kan du inte veta det? Är du hans fru eller inte?
— Nej. Inte längre. Var det något mer? Anna såg upp på sin svärmor underifrån, med en blick som var både trött och hård.
— Jaha.