— Då var saken klar! Du hittar på vad som helst bara för att slippa ge mig pengarna som min son lovade mig!
— Maria, gå hem, sade Anna kallt. Jag har inte tid med det här. Om ni inte har något annat att säga än att kräva pengar, så är vi färdiga. Eller rättare sagt: vi tar farväl för gott.
— Anna! utbrast svärmodern, nu betydligt osäkrare. Vad är det som pågår? Har du och Erik blivit ovänner?
— Nej. Han gick bara. Packade sina saker, satte sig i bilen och försvann.
— Gick? Vad menar du med gick? Vart då? Vad är det du säger?
— Han stack utan att förklara något. Vart? Jag kan gissa. Till en annan kvinna, antagligen. Han sa att huset och allt annat får delas upp efter skilsmässan.
— Och det var allt? Inget mer? Men så kan det ju inte vara, Anna! Det måste finnas någon orsak. Jag trodde att ni hade det bra. Ni bråkade inte, ni slogs inte, ni älskade ju varandra…
Maria såg på henne med en blandning av förvirring och misstro.
— Jag ringer honom, sade hon plötsligt och fick fart på sig. Jag ska ta reda på vad som hänt.
Ur sin slitna gamla handväska fiskade hon upp en nött mobiltelefon och tryckte fram sonens nummer.
— Han svarar inte. Jag skriver ett meddelande i stället. Så fort han vaknar ska han ringa mig.
Sedan blev hon sittande ett par minuter utan att säga något. Hon betraktade hur Anna tyst fortsatte med blommorna, som om svärmodern inte ens fanns där. Till slut orkade Maria inte vara tyst längre.
— Anna, det här kan inte vara på allvar. Det förstår du väl? Jag är säker på att Erik bara ville skrämma dig lite. Han blev väl stolt och envis, sådant händer män. Kanske råkade du såra honom på något vis? Utan att mena det, förstås. Och så bestämde han sig för att ge dig en läxa. Visa att han också har en vilja. Du vet ju hur lättstött han kan vara.
— Skrämma mig? upprepade Anna lågt. Jag har inte sårat honom, Maria. Inte medvetet, inte alls. Däremot sårade han mig när han sa att han inte älskar mig och att han aldrig har gjort det.
— Äsch, det där är lögn! Naturligtvis ljuger han! Han sa det i ilska, det är uppenbart. Om han varit sig själv hade han aldrig fått ur sig något sådant. Alla vet att han älskar både dig och barnen, mina älskade barnbarn.
— Nej, det gör han inte. Han tog med sig alla sina saker. Och han sa till barnen att han från och med nu ska bo någon annanstans, men att han kommer att träffa dem ändå.
— Han sa det bara i hastigt mod. Allt kommer att ordna sig. Min son kommer tillbaka, det ska du se. Han har säkert åkt till Lars. Lars bor ju ensam nu, utan fru. Erik har säkert flyttat in hos honom tillfälligt. Det är jag helt säker på. Han ville bara få dig att tänka efter.
— Det angår mig inte var han är eller vad han gör. Men hit kommer han inte tillbaka. Jag släpper inte in honom igen.
— Inte släpper in honom? Hur kan du säga så? Han är din man och barnens far! Sådant händer, man grälar, sedan blir man sams igen.
Maria klamrade sig fast vid tanken att konflikten mellan sonen och svärdottern inte kunde vara slutgiltig. Framför allt fick den inte vara det för hennes egen skull. Om det verkligen var över, betydde det katastrof. Alla hennes planer, alla hennes små förhoppningar skulle rasa på en gång.
Anna hade alltid varit mjuk, vänlig och eftergiven. Hon hade aldrig hindrat Erik från att hjälpa sin mor. Varje månad hade han kunnat ge Maria en mindre summa från sin lön, och Anna hade låtit det ske utan invändningar.
Men nu? Om sonen verkligen hade en annan kvinna, som Anna påstod, kunde ingen veta hur det skulle bli. Kanske skulle pengarna upphöra helt. Kanske skulle den nya kvinnan inte tillåta något stöd alls.
Tystnaden lade sig tung mellan dem. Anna böjde sig fortfarande över rabatten och pillade med blommorna, lika sluten och likgiltig som tidigare. Hela hennes hållning gjorde klart att hon inte hade något mer att säga till sin ovälkomna besökare. Maria däremot satt kvar och väntade desperat på att sonen skulle höra av sig. Att gå därifrån skulle vara detsamma som att ge upp pengarna hon hade räknat med när hon kom hit.
— Nå, hur blir det då, Anna? frågade hon till slut, försiktigare men ändå enträget. Kan du inte ge mig de där två tusen kronorna som Erik lovade? Vi pratade ju om det för bara några dagar sedan. Jag har faktiskt redan börjat ordna saken.