Jag har till och med redan ringt en reparatör som ska komma och titta på kylskåpet. Det är ju outhärdligt utan kyl nu när det är sommar och varmt, och den gamla har lagt av helt. Kanske måste jag köpa en ny också, försökte Maria, fortfarande med hopp om att väcka medlidande.
— Men är du på allvar? Vilka pengar pratar du om? Varför skulle jag ge dig någonting? Jag skulle själv behöva någon som hjälpte mig just nu. Jag och barnen ska leva på min enda lön. Vem vet ens när jag får något underhåll från Erik, om jag över huvud taget får det! — utbrast Anna irriterat och slängde ifrån sig den lilla skopan som hon nyss hade använt till växtnäringen.
— Underhåll? Anna, vad är det du säger nu? Ska du börja med det där igen? Jag har ju sagt att din man kommer tillbaka. Han kommer hem, du ska få se. Det blir ingen skilsmässa, och när ni har blivit sams igen kommer du själv att skratta åt allt du säger nu. Men för mig är de där pengarna livsviktiga. Ni kunde verkligen inte ha valt en sämre tidpunkt att bli osams på, det går inte ens att beskriva! Ni kunde väl åtminstone ha väntat lite med ert gräl, brast Maria ut, nu helt utan kontroll över sin upprördhet.
— Hör du själv vilka dumheter du säger? Skulle vi ha planerat vår kris efter din kalender? Du råkade visst inte lämna något schema åt mig, så ursäkta att allt blev som det blev. Och vet du vad? Jag är trött på det här. Gå härifrån. Och nämn inte pengarna inför mig igen. Kom inte hit med sådant, för här får du ingen hjälp.
Just då började Marias mobil ringa högt. Hon kastade en blick på skärmen och lyste genast upp.
— Åh, där är Erik! Det är han som ringer! Nu ska jag få veta allt! Hallå, min son, var är du? Vad har hänt? Jag kom hem till er och vad får jag höra? Anna säger fruktansvärda saker till mig! rabblade hon utan att ge honom minsta chans att svara.
Till slut lyckades Erik ändå på något sätt tränga igenom moderns ordflöde. Maria tystnade tvärt och lyssnade, med telefonen hårt tryckt mot örat.
— Du har flyttat? Vart då? Till vem? Vad menar du? Vilken Eva, min son? Du skär ju rakt i hjärtat på mig! Och barnen då? Hur ska de klara sig utan dig? Och huset? Du har lagt ner så mycket kraft och pengar på det här! frågorna forsade ur den chockade Maria.
Samtalet fortsatte i ytterligare några minuter. Sedan sänkte hon långsamt mobilen och avslutade.
— Han säger att han har blivit kär i någon Eva… Vad är det för Eva, var har hon dykt upp ifrån? Men jag tror honom inte, Anna. Han säger bara så för att reta dig. Han vet att jag är här hos dig, därför låtsas han, så att du inte ska genomskåda hans plan för tidigt. Erik kan inte bara lämna allt han har levt för och arbetat med under de senaste tio åren. Och barnen kan han inte heller överge. Det går inte! Det är ju helt orimligt. Där har du rätt, Anna. Det här är ren galenskap.
— Är du färdig nu? frågade Anna och såg på sin svärmor med ett kallt, ironiskt leende.
— Nej, jag är inte färdig. Förstår du inte vad som kan hända? Om du nu får för dig att min son verkligen har lämnat dig på allvar, då kan du hitta på vilka dumheter som helst… sådant som inte går att reparera.
— Vad sa du? Anna stirrade på henne. — Vad pratar du om? Det är svårt att tänka sig något värre än det din son redan har gjort.
— Jag vet mycket väl vad jag talar om, Anna. Jag har levt länge nog och sett tillräckligt. Erik kommer tillbaka om några dagar, högst om en vecka, men då kanske ingen väntar på honom här längre. För sent! Platsen är redan upptagen!
— Jaså? sade Anna spetsigt och förstod genast vad Maria syftade på.
— Ja, just det. Sådant händer. För att hämnas på Erik kan du mycket väl släppa in någon första bästa karl, och han tackar förstås inte nej. Ett färdigt hus, allt finns redan på plats, allt man behöver för ett bekvämt liv. Och dessutom en värdinna som är ung och vacker. Men min stackars son, vart ska han då ta vägen när han kommer tillbaka?
— Och vad föreslår du att jag ska göra? Anna kunde knappt tro sina öron. En sådan reaktion hade hon inte väntat sig. — Ska jag bara sitta här och vänta?