— … tills din ohederlige son behagar minnas att han faktiskt redan har en familj? Är det så jag ska förstå dig? Ska jag sitta här och gråta och vänta på att han kommer hem?
— Ja, precis så. Du ska vänta! Han kommer tillbaka, det ska du få se. Jag flyttar in här hos er under tiden. Då kan jag hålla ett öga på dig. Min son kommer till och med att tacka mig sedan!
— Hålla ett öga på mig? Ju mer du pratar, desto säkrare blir jag på att du borde söka hjälp, Maria. Du är ingen vakthund, och jag är ingen skattkista som behöver bevakas.
— Men ändå…
— Nej, sa jag! Du ska inte bo här. Gå härifrån! — ropade Anna med en skärpa i rösten som till och med skrämde henne själv.
Såret efter Eriks svek var fortfarande öppet, och ovanpå det kom denna fars. Att hon skulle bevakas, som om hon var något föremål som kunde stjälas, var så absurt att det nästan blev komiskt. Om hon berättade det för någon skulle ingen tro henne. Eller var hela föreställningen bara ett sätt för Maria att försöka säkra de pengar Erik hade lovat henne?
— Det här kommer du att ångra, Anna. Åh, vad du kommer att ångra dig! Jag ville bara hjälpa till. Erik kommer snart till förnuft. Han kommer att inse att han inte behövs där borta, att det bara var ett infall, och sedan återvänder han. Då finns hemmet kvar, barnen finns här, och du står där som den trogna, förståndiga hustrun. Huset behöver inte delas upp eller säljas, allt kan bli som förut. Men du verkar vilja rasera allt som du och min son har byggt upp under alla dessa år.
— Jag vill rasera det? — Anna stirrade på henne, fullständigt häpen. — Jag? Hör du ens vad du säger?
— Ja, du! Det är hustrun som håller ihop familjen. Oavsett vilka dumheter en man får för sig, är det kvinnans uppgift att bevara hemmet, värmen, tryggheten. Kvinnor är alltid klokare än sina män!
Anna orkade inte lyssna på mer. Hon tog resolut Maria under armen och förde henne, trots protesterna, hela vägen ut genom grinden. Därefter stängde hon och drog igen en extra regel.
— Så där ja.
Maria stod utanför, förnärmad och uppjagad, utan att ha fått igenom något av det hon hade kommit dit för. Hon lämnade motvilligt sin sons och svärdotters hus, men i huvudet började redan nästa plan ta form.
Hon måste snarast ta reda på vem den där Eva var, kvinnan som plötsligt hade dykt upp i Eriks liv. Och framför allt ville hon veta hur Eva skulle reagera på att Erik hade tänkt hjälpa sin mor ekonomiskt.
Med de tankarna ringande i skallen tog Maria fram mobilen och slog sonens nummer igen.
— Erik, jag säger det direkt: jag är naturligtvis emot att du lämnar din fru och dina barn. Det är ett obetänksamt steg från din sida. Men är den där nya kvinnan verkligen värd ett sådant offer? Kunde du inte bara ha nöjt dig med ett litet äventyr, om det nu kliade så förfärligt? — frågade hon förebrående.
— Mamma, vad menar du med äventyr? Jag älskar Eva. Och vi ska snart få barn. Men Per och Sara tänker jag förstås inte överge, svarade Erik.
— Och när tänker du presentera mig för henne? Jag måste väl få veta i vems händer jag lämnar min son.
— Nej, mamma, det får vänta. Eva tycker inte alls om när släktingar lägger sig i familjelivet. Så någon träff blir det inte på ett bra tag.
— Och pengarna då? Du lovade att hjälpa mig med reparationen av kylskåpet, påminde Maria honom, nu med tydlig irritation.
— Tyvärr, mamma. När jag lovade det för några dagar sedan visste jag ännu inte säkert att jag skulle lämna Anna. Allt var fortfarande oklart. Du vet ju att hon aldrig har hindrat mig från att hjälpa dig. Men nu är situationen en annan. Det blir utgifter överallt på en gång, både för Eva och för barnet som ska komma. Så du får nog glömma det, sade Erik och krossade därmed Marias sista förhoppning.
— Hur kan du säga så? Jag behöver verkligen de pengarna!
— Fråga Anna. Kanske kan hon ge dig något?
— Nej, hon ger mig ingenting. Den fräcka människan kastade ut mig genom grinden. Fast man kan ju nästan förstå henne. Hon är sårad på grund av dig. Och nu är det jag som får lida för det. Men vad ska jag göra då? Varför kunde ni inte bara hålla ihop? Ni hade ju allt som behövdes för att vara lyckliga, och ändå lyckades ni inte bevara det, sade hon med moderlig, bitter livsvisdom.
Men något svar fick hon inte.