När hon kom hem från jobbet stod svärmodern i lägenheten och packade upp sina egna saker
Anna lät handen glida över den blanka bordsskivan. Allt i bostaden hade sin bestämda plats. Den lilla tvåan var för henne inte bara ett hem, utan ett privat universum som hon omsorgsfullt hade byggt upp under flera år.
Tankarna förde henne tillbaka till tiden i studentkorridoren. Då hade hon delat rum med tre andra tjejer. Sängen vid fönstret hade hon fått genom lottning, och runt den hade hon ställt bokhyllor som en låg mur, bara för att skapa en liten vrå av stillhet. Till och med där hade hon varit noga med att ingen rörde hennes saker.
— Anna, är du klar? hördes Eriks röst och slet henne ur minnena.
— Ja, Erik, svarade hon och drog till klänningen framför spegeln.
Bröllopet hade varit nästan overkligt vackert. Svärmodern, Maria, uppträdde då med en artighet som nästan var för perfekt. Hon log, sade rätt saker vid rätt tillfälle och verkade göra allt för att inte störa.
Men senare hade Anna lagt märke till hur Marias blick vandrade genom lägenheten, långsamt och granskande. Hon stannade vid möblerna, lät ögonen vila på tavlorna, som om hon redan höll på att bedöma vad som borde ändras.
De första månaderna som gifta förflöt ändå lugnt. Erik arbetade långa dagar, och Anna ägnade sig åt sina älskade designuppdrag. Hemmet kändes harmoniskt. Varje sak bar på en egen berättelse: den italienska vasen, mormoderns gamla fåtölj, hyllorna med böcker. Tillsammans skapade de just den atmosfär hon ville leva i.
Maria började komma förbi på lördagar. I början ringde hon alltid i förväg och frågade om det passade. Efter en tid stod hon allt oftare i hallen utan förvarning.
— Anna, lilla vän, tycker du inte att soffan står lite märkligt? frågade hon en gång medan hon lät blicken svepa över vardagsrummet.
Anna kände hur kroppen stelnade, men hon behöll lugnet.
— Jag tycker om den där den står, sade hon och räckte fram en kopp te.
— Äsch, svarade Maria och gjorde en avfärdande gest. I hörnet skulle den komma mycket bättre till sin rätt.
Samtalet gled vidare till något annat, men känslan dröjde sig kvar. Anna förstod att något hade börjat. Svärmodern prövade gränserna, försiktigt men medvetet, för att se hur långt hon kunde gå.
Vid nästa besök kom nya anmärkningar. Gardinerna hängde fel. Blommorna stod på olämpliga platser. Tallrikarna och kopparna var ordnade utan någon vettig logik. Allt lät som vänliga råd, men under orden anade Anna ett krav.
— Erik, din mamma… började hon samma kväll.
— Hon vill bara hjälpa till, avbröt han utan att ens lyfta blicken från datorn. Hon har ju skött ett hem i hur många år som helst.
Anna pressade ihop läpparna. Hon ville säga att det inte handlade om hjälp. Men orden fastnade någonstans på vägen upp.
Marias besök blev allt tätare. Snart nöjde hon sig inte längre med kommentarer; hon började ändra på saker. Fotoramarna på byrån flyttades om. Kuddarna bytte plats. Blommorna vattnades efter hennes egen ordning.
— Anna, jag köpte nya servetter, meddelade hon en dag när hon kom in i köket. Dina gamla är så trista.
— Men jag valde dem faktiskt med flit, hann Anna invända.