— De passar ju till duken, protesterade Anna.
— Passar, passar inte… Maria drog missnöjt på munnen. — Det viktiga är väl ändå att de går att använda.
Trycket i lägenheten blev tyngre för varje dag. Vart Anna än vände sig upptäckte hon spår av Marias inblandning. Böckerna stod plötsligt sorterade efter någon helt annan logik. Kryddburkarna i köket hade radats upp i alfabetisk ordning. I badrummet hade krämer, flaskor och smink flyttats om som om någon gjort en inventering. När hann kvinnan ens med allt detta?
På fredagen rann bägaren över. Anna kom hem från arbetet, klev in i vardagsrummet och stannade tvärt. Soffan hade skjutits in i hörnet. Fåtöljen stod nu riktad rakt mot tv:n. Det lilla bordet hade placerats vid fönstret.
— Erik! ropade hon.
— Vad är det? frågade han och kom ut från sovrummet.
— Din mamma har möblerat om hela vardagsrummet!
Erik såg sig omkring, som om han först nu lade märke till förändringen.
— Det blev ju inte så dumt, sa han och ryckte lätt på axlarna. — Mamma har faktiskt känsla för sådant här.
— Det här är mitt hem! brast Anna ut. — Hur vågar hon göra så?
— Vårt hem, rättade han henne. — Och mamma försöker bara göra det bättre för oss.
Då förstod Anna. Det här handlade inte längre om servetter, kuddar eller blommor. Det var en kamp om territorium. Maria drog upp gränserna och visade vem som enligt henne bestämde där. Och Erik stod inte bredvid Anna. Han stod på sin mammas sida.
Nästa dag upptäckte Anna att extranycklarna var borta. När hon frågade om dem vek Erik undan med blicken.
— Mamma bad om dem, mumlade han. — Hon vill kunna komma förbi ibland och hjälpa till att hålla ordning.
Anna stirrade på honom och kunde knappt ta in vad han sagt. Därefter började de hemliga besöken. Hon kom hem och fann nya tecken varje gång. Kylskåpet var fyllt med varor hon själv aldrig hade köpt. I garderoben hade hennes kläder och saker placerats efter ett främmande system.
— Erik, din mamma har gått alldeles för långt! utbrast Anna en kväll.
— Tala inte så om mamma, svarade han kallt. — Hon gör det för vår skull.
Anna betraktade honom och kände plötsligt att hon inte längre kände igen mannen framför sig. Den man hon älskat hade blivit som en främling. Varje dag gav henne ännu ett bevis på samma sak: lägenheten tillhörde inte längre henne.
Maria blev djärvare. Till slut började hon dyka upp även när Anna var hemma. Hon kommenterade allt, rättade allt, lade sig i allt. Och Anna kände hur tålamodet började ta slut.
— Anna, du är alldeles för självisk, sa Erik efter ännu ett gräl. — Mamma har rätt. Du tänker bara på dig själv.
Orden skar rakt igenom henne. Då insåg Anna att Erik redan hade gjort sitt val. Nu stod de två mot henne.
I april kom Maria med nya planer. Hon slog sig ner i fåtöljen, den som hon själv hade flyttat dit, och log som om saken redan var avgjord.
— Anna, lilla vän, det är dags att prata om sommarstugan, började hon med en ton som inte lämnade utrymme för invändningar.
— Vilken sommarstuga? frågade Anna och spände sig.
— Min, förstås. Maria sträckte på ryggen. — Erik har lovat att hjälpa mig där i sommar.
— Han arbetar, invände Anna. — Han har inte tid att åka till någon stuga.
— Erik kommer ut på helgerna, förklarade Maria obesvärat. — Och du ska tillbringa hela sommaren hos mig.
Anna rätade på sig.