— Jag åker inte till din stuga, sade Anna tydligt, med en fasthet som överraskade till och med henne själv.
Maria spärrade upp ögonen och drog ihop ögonbrynen.
— Vad menar du med att du inte åker? Allt är redan ordnat.
— Då får du ordna om det utan mig, avbröt Anna. — Jag har ett arbete att sköta.
— Arbete hit och arbete dit… Maria gjorde en avfärdande gest med handen. — En ung hustru måste kunna ställa upp för familjen.
Anna reste sig från soffan. Något inom henne hade nått sin gräns. Alla år av pikar, intrång och förnedrande kommentarer vällde upp på en gång.
— Maria, sade hon långsamt. — Jag ber dig att lämna min lägenhet.
Svärmodern stelnade till.
— Vad var det du sade?
— Gå härifrån, upprepade Anna och gick mot hallen. — Nu.
Maria reste sig med långsamma rörelser. I blicken brann en hård, kall ilska.
— Det här kommer du att få ångra, väste hon och gick mot dörren.
Anna stängde efter henne och blev stående med ryggen mot dörrbladet. Händerna darrade av anspänning. Ändå kände hon något hon inte hade känt på länge: för första gången hade hon försvarat sitt eget hem.
Erik kom hem sent den kvällen. Hans mamma hade redan hunnit ge honom sin version av vad som hänt. Han stormade in, röd av vrede.
— Hur kunde du kasta ut min mamma?! ropade han.
— Hon gick alldeles för långt, svarade Anna behärskat.
— Hon ville bara ha hjälp!
— Din mamma försökte göra mig till sin tjänsteflicka.
För första gången ställde sig Erik öppet på sin mors sida mot henne. Orden han kastade ur sig var hårda och skoningslösa. Då förstod Anna med isklar tydlighet att hon stod ensam mot dem båda.
En vecka senare kom hon hem från jobbet och blev stående i hallen. Det lyste inne i det andra rummet. Någon rörde sig där inne; hon hörde steg och ett svagt prassel av tyg.
Maria stod vid garderoben och hängde in sina egna kläder. I hörnet stod en resväska, och den lämnade inget tvivel om att detta inte var något hastigt besök.
— Vad är det som pågår? frågade Anna.
— Jag flyttar in hos er, svarade Maria utan att ens vända sig om. — Erik har sagt ja.
Anna förstod genast. Det här var hämnd. Hämnd för att hon hade vågat säga nej, för att hon hade visat ut henne. Svärmoderns fräckhet verkade inte ha någon gräns.
— Maria, du lämnar min lägenhet omedelbart.
Men Maria fortsatte bara att hänga upp sina kläder. Varje rörelse var långsam, demonstrativ och avsiktligt provocerande.
— Det här är min bostad också nu, sade hon lugnt. — Erik har gett mig tillåtelse.
Det började dunka hårt vid Annas tinningar. Hon knöt nävarna och kämpade för att inte tappa kontrollen över sin ilska. Den här kvinnan hade gjort hennes liv outhärdligt, och nu tänkte hon till och med ta över hennes hem.
— Du har ingen rätt att bo här! utbrast Anna. — Lägenheten är min!
Maria vände sig långsamt mot henne.
— Nu tillhör den familjen, svarade hon vasst. — Och i en familj hjälper man de äldre.
Hon talade med samma ton som en lärare använder mot ett barn som inte förstår en enkel regel. Varje ord var genomdränkt av överlägsenhet.
I samma stund slog ytterdörren igen. Erik klev in i lägenheten.