Han stannade tvärt när han såg uttrycken i de båda kvinnornas ansikten.
— Vad är det som pågår här? frågade han, med en försiktighet som om han redan anade svaret.
— Din hustru vill slänga ut mig, klagade Maria med ynklig röst. — Hon vägrar hjälpa en sjuk gammal kvinna.
Anna stirrade på henne, oförmögen att tro vad hon hörde. På mindre än en sekund hade Maria förvandlat sig från härsklysten inkräktare till hjälplöst offer.
— Erik, hon har flyttat in här utan att fråga mig! ropade Anna.
— Mamma är sjuk, svarade han och vek undan med blicken. — Hon behöver någon som tar hand om henne.
— Sjuk? Anna såg på Maria från topp till tå. Svärmodern stod just då och vek sina kläder med snabba, bestämda rörelser. — Hon ser då märkligt frisk ut.
— Hon har problem med hjärtat, envisades Erik. — Läkaren sa att hon inte bör vara ensam.
Då förstod Anna. Han ljög. Maria hade aldrig någonsin nämnt något fel på hjärtat. Tvärtom hade hon alltid skrutit om sin starka hälsa och om att hon orkade mer än kvinnor som var hälften så gamla.
— Sluta ljuga! brast Anna ut. — Det finns ingen sjukdom. Ni hittar bara på.
— Anna, lugna ner dig, försökte Erik säga. — Du går för hårt fram.
— För hårt? Hon vände sig häftigt mot honom. — Är det jag som går för hårt fram?
Det sista av hennes tålamod rann av henne som vatten. Plötsligt såg hon allt klart. Sveket var inte nytt. Det hade vuxit fram länge, bara det att hon inte velat erkänna det. Erik hade redan valt sida, och nu stod han öppet bredvid sin mor.
Anna drog ett djupt andetag. När hon talade igen var rösten låg, men hård som stål.
— Erik, nu räcker det. Du får välja. Antingen går din mamma härifrån, eller så går ni båda två.
Tystnaden föll tung över rummet. Maria stelnade med ett plagg hängande mellan händerna. Erik såg på sin fru som om han inte kunde förstå att orden verkligen hade kommit från henne.
— Det där kan du inte kräva, viskade han.
— Jo, det kan jag. Det här är mitt hem. Välj, sa Anna och mötte hans blick utan att blinka. — Din mamma eller din fru.
Erik sänkte huvudet. Sekunderna drog ut tills de kändes som minuter. Sedan lyfte han blicken, men inte mot Anna. Han såg på Maria.
— Mamma, packa ihop dina saker, sa han lågt.
Maria drog efter andan, förolämpad och rasande på samma gång. Anna kände hur en lättnadens suck nästan lämnade bröstet.
Men då kom nästa slag.
— Jag följer också med, sade Erik plötsligt. — Jag kan inte lämna mamma ensam.
Orden föll som en dom. Kalla, slutgiltiga, omöjliga att ta tillbaka. Anna behövde inte fråga något mer. Han hade valt. Och valet hade inte varit hon.
En timme senare var lägenheten tom.
Anna stod mitt på vardagsrumsgolvet och såg sig omkring. Det låg saker överallt. Stolar hade dragits undan, kuddar hamnat på fel plats, möbler stod snett och rummet bar spår av främmande händer.
Tårar rann nerför hennes kinder, men de kom inte ur sorg. Det var chocken som pressade fram dem. Först nu förstod hon hur långt människor kunde gå i själviskhet, fräckhet och otacksamhet.
Efter en stund gick hon fram till soffan. Med långsamma rörelser sköt hon tillbaka den till sin vanliga plats. Sedan rättade hon till fåtöljen. Därefter det lilla bordet vid fönstret.
Bit för bit återvände ordningen. Och med den kom lugnet. Väggarna, möblerna, tystnaden — allt började åter kännas bekant.
Lägenheten blev ett hem igen.
Hennes hem.
Bara hennes.
Anna sjönk ner i sin favoritfåtölj och lät blicken vandra genom rummet. Allt stod där det skulle. Varje sak hade återfått sin plats. Tystnaden var inte längre hotfull.
Den var läkande.
Hemmet tillhörde henne igen.