— Jag har träffat en annan. Packa dina saker och försvinn ur min lägenhet, sade maken kallt, men hustrun brast bara ut i skratt.
Anna hade länge anat att Erik inte var henne trogen. På sistone hade han blivit märkligt främmande, som om han redan hade flyttat långt bort från henne, fast han fortfarande kom hem om nätterna.
De hade knappt varit gifta i två år, och ändå kändes det som om de inte längre hörde ihop. Hans mor hade ju varnat henne: hennes son var inte den sortens man som slog sig till ro, och Anna borde tänka efter både en och hundra gånger innan hon gifte sig med honom.
Då hade Anna varit säker på att kärleken skulle räcka. Hon hade trott att hon kunde förändra honom, få honom att mogna och vilja stanna vid hennes sida. Nu förstod hon hur barnslig och godtrogen hon hade varit. Insikten kom bara alldeles för sent.
Hon behövde bevis. Om Erik verkligen träffade någon annan skulle hon inte längre kämpa emot. Då skulle hon helt enkelt ansöka om skilsmässa.
Erik kom hem sent numera. Ofta hade Anna redan somnat när han smög in, och när hon vaknade på morgonen hade han hunnit ge sig av till arbetet. Men den kvällen bestämde hon sig för att vänta ut honom. Hon lagade en god middag, klädde sig omsorgsfullt och intalade sig att det var dags att de talade med varandra på riktigt.
Hon släckte lampan i vardagsrummet och satt kvar i mörkret, med blicken fäst vid skenet från gatlyktorna utanför fönstret. Erik måste ha varit övertygad om att hon sov. Han kom in på tå, men ryckte till när hennes välbekanta röst bröt tystnaden.
— Varför sitter du här i mörkret och skrämmer livet ur folk? utbrast han irriterat.
— Varför skulle du bli rädd, om du inte har något på samvetet? frågade Anna och vände sig långsamt om. Hon såg rakt på honom och log.
Erik tände lampan. I det plötsliga ljuset syntes det tydligt hur blek han hade blivit. En gång hade de älskat varandra så djupt. Nu låg det en avgrund mellan dem, bred och kall, och Anna visste inte längre om den gick att överbrygga.
När hon såg på sin man kände hon inte längre den där varma glädjen som förr. I stället kände hon sig överflödig, nästan osynlig. Gång på gång tryckte hon undan det som ville brista fram inom henne. Kanske hade känslorna mellan dem redan tystnat för gott.
— Du pratar strunt, muttrade Erik. Jag skulle vilja se hur du själv reagerade i en sådan situation. Varför är du vaken så här sent?
— Jag väntade på dig. Jag har lagat middag. Vi ser ju knappt varandra längre. Jag tänkte att vi kanske borde försöka ändra på det. Du arbetar mycket, stannar kvar sent, och för mig är det ingen uppoffring att gå och lägga mig lite senare.
Anna funderade på hur hon skulle närma sig det som tyngde henne. Hon studerade honom, sökte efter oro i hans ögon. Var han rädd för att förlora henne? Hade han ens tänkt tanken att deras äktenskap kunde vara på väg mot sitt slut?
— Du borde inte ha väntat, sade han kort. Jag är trött och orkar inte prata. Du har redan svarat åt mig: jag är på jobbet, inte ute och roar mig.
Men rösten darrade när han talade, och den avslöjade mer än orden gjorde. Vad betydde det? En bitter klump steg i Annas hals, men hon behöll fattningen och log igen.
— Då äter vi bara tillsammans. Vi behöver inte prata. Men om det finns något du borde säga, är det bättre att inte tiga. Kanske finns det fortfarande tid att rädda något innan vi sjunker helt.
Erik svarade inte på hennes ord, som om de inte ens hade varit riktade till honom.