Hon hängde upp jackan och gick in i rummet. Dörren stängde hon efter sig. Sedan tog hon fram mobilen.
Det första samtalet gick till en låssmedsfirma. De hade öppet till åtta.
Det andra ringde hon till Eva, en väninna som hade ett ledigt rum.
På andra sidan väggen hördes Marias röst. Hon pratade med Erik, snabbt och dämpat, men med den där hårda tryckningen i varje ord. Erik svarade något tillbaka. Anna ansträngde sig inte för att höra. Hon skrev ner låssmedens adress och märkte samtidigt att något inom henne var alldeles stilla.
För första gången på tre år kändes det lugnt i bröstet.
Känslan var märklig. Nästan främmande.
Låssmeden kom nästa morgon, vid halv tio, när Erik redan hade åkt till jobbet.
Anna släppte in honom och visade honom hallen. Medan han arbetade med låset, lät verktygen klirra lågt och provade den nya låsplattan, stod hon vid fönstret och såg ner på gården. September hade blivit rå och färglös. Från himlen föll något som varken var riktigt regn eller riktig dimma. Bänken där nere var blöt, duvorna på trottoarkanten var blöta, och löven låg mörka och fastklistrade mot asfalten.
— Så där, sa låssmeden till slut och räckte över två nya nycklar. — Det är ett bra lås. Stabilt.
Anna betalade honom och låste dörren efter honom när han gått. En stund stod hon kvar med nycklarna i handen. De var tunga, kalla och luktade skarpt av metall.
Nya.
Bara hennes.
Erik kom hem vid halv sju. Länge stod han utanför och försökte få sin nyckel att passa. Anna hörde hur han skrapade i låset en gång. Sedan en gång till. Och en tredje. Till slut ringde han på.
Hon öppnade.
Han steg in, kastade en blick på låset och sedan på henne. Något for över hans ansikte. Inte ilska, inte ännu. Snarare förvirring. Som hos ett barn som blivit av med sin leksak och ännu inte bestämt sig för om det ska börja gråta eller skrika.
— Vad är det här? frågade han till slut.
— Ett nytt lås, svarade Anna utan att höja rösten. — Du har din nyckel. Ingen annan har någon.
Erik drog in luft. Släppte ut den igen. Han tog av sig jackan och hängde den bredvid kroken i stället för på den. Jackan föll ner på golvet, men han böjde sig inte efter den.
— Fattar du över huvud taget att Maria inte har någonstans att ta vägen?
— Ja.
— Hon har barn.
— Det vet jag.
— Och du gör så här? Bara bestämmer dig och…
— Erik, avbröt Anna honom, talade du om för mig att hon skulle komma? Nej. Frågade du om jag ville att främmande barn skulle bo i vår lägenhet? Nej. Har du en enda gång pratat med mig om det här som om jag också bor här?
Han svarade inte. Blicken gled bort åt sidan.
— Då så, sa hon.
Maria dök upp dagen därpå, på eftermiddagen. Anna hade precis kommit hem från jobbet och hunnit dra av sig stövlarna när det ringde på dörren. Signalen var lång och påstridig, som om någon inte bara tryckte på knappen utan tryckte med ilska.
Utanför stod Maria. Ensam, utan barnen. I handen höll hon en stor kasse där olika saker stack upp. Hennes ansikte hade det där uttrycket som människor har när de redan anser sig ha vunnit diskussionen innan den ens börjat.
— Öppna, sa hon. — Jag har tagit med sakerna.
— Vilka saker? frågade Anna.
— Barnens. Jag sa ju att de skulle installera sig hos er. Erik sa att det andra rummet står tomt.
Anna lutade sig lätt mot dörrkarmen. Helt stilla. Utan att göra något nummer av det.
— Maria, barnen ska inte bo här. Det ska inte du heller. Det här är vår lägenhet.
Maria betraktade henne i någon sekund, smalögd och granskande. Sedan log hon. Inte varmt. Bara med munnen.
— Hör du, Anna. Hetta inte upp dig nu. Du har kommit in i vår familj, förstår du. Hos oss gör man inte så här. Mamma har alltid sagt att familjen är familjen. Man hjälper varandra.
— Jag kan hjälpa, sa Anna. — Jag kan skicka numret till socialtjänsten. De kan ge råd om boende för familjer med barn.
Maria öppnade munnen. Stängde den igen. Något ryckte till i hennes ansikte; den vändningen hade hon uppenbarligen inte räknat med. Hon var van vid att svägerskor vred sig, rodnade och letade efter mildare ord.
— Menar du allvar? fick hon till slut fram.
— Helt och hållet.
Kassen med barnens saker höll hon fortfarande i handen. Sedan vände hon tvärt och gick bort genom korridoren mot trappan, högljutt och stampande, som om hon ville att hela trapphuset skulle höra.
På sista trappsteget vred hon på huvudet.
— Mamma ska få veta det här!
— Hälsa henne, svarade Anna och stängde dörren.
Margareta ringde samma kväll. När Anna såg namnet på skärmen blev hennes finger hängande över svarsknappen ett ögonblick. Sedan tog hon samtalet.
— Vad är det du håller på med! Svärmoderns röst var gäll och darrade av självutnämnd indignation. — Maria gråter! Barnen har ingenstans att bo! Och du smäller igen dörren framför familjen!
— Margareta, sa Anna jämnt, Maria är inte min familj. Hennes barn är inte heller det. Det här är vår lägenhet, och jag avgör vem som bor här.
— Du är svärdotter! Du är skyldig att…
— Jag är inte skyldig någon mer än det vi faktiskt har kommit överens om. Och något sådant här har vi aldrig kommit överens om.
Det blev tyst en stund. När Margareta fortsatte var rösten annorlunda. Lägre, mjukare, insmickrande.
— Men lilla Anna, varför ska du uppföra dig som en främling? Maria har det svårt. Hon är ensam med barnen, mannen har lämnat henne. Du är ju kvinna, du borde förstå…
Anna lyssnade på hur tonen hade skiftat och tänkte: där kom det. Först trycket. Sedan medlidandet. Precis enligt mönstret.
— Jag förstår att hon har det svårt, sa hon. — Men det gör det inte till mitt ansvar.