Hon avslutade samtalet själv. Inte genom att slänga på, inte demonstrativt. Hon tryckte bara på den röda knappen.
Den kvällen sa Erik inte ett ord till henne. Han satt i vardagsrummet med mobilen i handen, drog med fingret över skärmen och låtsades mycket tydligt att hon inte fanns. Efter en stund gick han in i sovrummet, lade sig och vände ryggen mot henne, ansiktet mot väggen.
Anna dukade av, torkade bordet, släckte lampan i köket och blev stående vid fönstret. Gården där nere hade sjunkit ner i mörker. Bara en ensam lykta svajade i blåsten och kastade söndertrasade, orange skuggor över asfalten.
Hon tänkte på Maria. På hur hon hade stått där med kassen i handen och med hela sin hållning visat att allt redan var bestämt, att det bara återstod för Anna att foga sig. Hon tänkte på Margareta, som bytte röstläge lika lätt som andra växlar i bilen. Och på Erik, som hade stått tyst i hallen dagen innan medan hans syster förklarade vilka rättigheter hon ansåg sig ha.
Ingen av dem hade frågat Anna. Inte en enda gång. Inte om någonting.
Hon öppnade sin laptop, letade fram en bostadssajt och satt länge och bläddrade bland annonserna. Ettor, små studiolägenheter, andrahandskontrakt. Områden hon tidigare knappt hade ägnat en tanke åt.
Priserna var inte orimliga.
Det förvånade henne hur tydligt allting plötsligt blev. Det handlade inte längre om en vag fantasi, inte om sårad stolthet och inte om rädsla. Det var konkret. Siffror. Adresser. Alternativ.
Till slut fällde hon ner locket. Inte därför att hon hade ändrat sig. Bara för att det inte fanns någon anledning att rusa.
Anna kunde vänta. Och hon kunde räkna.
Nästa morgon började med att det ringde på dörren.
Hon hade ännu inte hunnit dricka upp kaffet. Hon stod vid fönstret med muggen mellan händerna och såg på hur fastighetsskötaren nere på gården drog ihop blöta löv till en hög. Rörelserna var jämna, långsamma, nästan mekaniska. Löven blåste isär, han samlade ihop dem igen. Det låg något märkligt lugnande i det.
Då skar dörrklockan genom lägenheten. Kort, hårt, otåligt.
Anna ställde ifrån sig muggen och gick för att öppna.
Utanför stod de allihop. Margareta i sin beiga kappa, den hon bara tog fram när något viktigt skulle avhandlas. Maria med barnen bredvid sig; pojken höll i en ryggsäck, flickan tryckte sig tätt intill sin mamma. Och en bit bakom dem, med minen hos någon som blivit ledd till sin egen dom, stod Erik. Han visste alltså redan. Han hade varit med på det. Han hade till och med släppt in dem i porten.
— Vi behöver prata, sa Margareta med en ton som inte lämnade utrymme för protester. — Som en familj.
Anna betraktade den lilla delegationen. Erik vek genast undan blicken. Maria mötte hennes ögon trotsigt, men där fanns också något spänt, något väntande. Barnen hade ingenting med saken att göra; de hade bara tagits med som ett slags bevismaterial.
— Kom in, sa Anna och steg åt sidan.
De slog sig ner i vardagsrummet. Margareta placerade sig i fåtöljen med rak rygg, som om hon satt vid ett sammanträdesbord. Maria tog plats i soffan med barnen intill sig. Erik ställde sig vid väggen, halvt lutad mot den, och hela hans kroppsspråk sa: jag råkade bara hamna här, jag är egentligen inte delaktig.
Anna satte sig mitt emot dem. Lugnt. Händerna vilande i knät.
Margareta började långt ifrån själva saken. Hon talade om familjens betydelse, om hur människor förr i tiden bodde trångt utan att gnälla, om någon äldre släkting, moster Karin eller vad hon nu hette, som hade uppfostrat fem barn i två rum. Anna satt tyst och lyssnade. Hon avbröt inte.
Till slut kom Margareta fram till ärendet.
— Maria har ingenstans att ta vägen. Det ser du ju själv. Hon är ensam, hon har barnen. Vi begär inte mycket. Bara tillfälligt, tills hon kommer på fötter igen.
— Tillfälligt, sa Anna. — Hur länge är det?
Margareta tvekade, bara ett ögonblick.
— Ja… ett år kanske. Möjligen lite mer.
— Ett år, upprepade Anna.
Hon lade ingen värdering i orden. Hon sa dem bara högt.
— Anna, bröt Maria in, och nu lät hon annorlunda än dagen innan. Inte lika påstridig, mer som någon som redan blivit orättvist behandlad. — Titta på barnen. De behöver en trygg miljö. Skolan ligger nära, allt är praktiskt. Jag ska hitta jobb, jag lovar. Det är bara just nu som…
— Maria, sa Anna lågt och avbröt henne. — I går sa du att jag var skyldig att försörja dina barn. Minns du det?
En ryckning for över Marias kind.
— Jag blev upprörd. Jag sa det i affekt.
— Nej, svarade Anna. — Det var precis det du menade. Och det är precis vad din mamma menar. Erik också, han som tog hit er utan att fråga mig först.
Erik rörde sig vid väggen och började mumla något om att han bara hade försökt göra det bästa, att familjen måste ställa upp, att Anna var alldeles för…
— Erik, sa hon och vände sig mot honom. — Vet du att jag har suttit två kvällar och tittat på lägenheter?
Det blev tyst i rummet. Inte bara en paus, utan en riktig tystnad. Det enda som hördes var barnen som skruvade på sig, utan att förstå vad som just hade hänt.
Margareta smalnade med ögonen.
— Vad menar du med lägenheter?
— Att hyra, sa Anna enkelt. — Jag har ett arbete. Jag har pengar. Och det finns bostäder i stan.
Det var detta de inte hade räknat med. Allt som hade hänt tidigare — det nya låset, den stängda dörren, telefonsamtalet — hade de tolkat som motsträvighet. Ett utbrott. Något som kunde nötas ner, övertalas bort eller tryckas igenom med tillräckligt mycket skuld och familjeprat. Men det här var något annat.
Margaretas ansikte förändrades. Maria blev stum. Erik rätade på sig och släppte väggen.
— Menar du att du tänker flytta? frågade han.
Hans röst lät egendomlig. Inte arg. Inte sårad. Snarare förvirrad. Verkligt förvirrad, som om innebörden först nu hade nått fram till honom.
— Jag vill leva normalt, svarade Anna. — Utan att människor kliver in här och talar om för mig vilka plikter jag har. Utan att jag ställs inför fullbordat faktum. Utan ett följe av släktingar som jag inte är skyldig någonting.