Margareta drog efter andan. Anna såg hur axlarna höjdes, såg redan framför sig hur nästa tirad skulle komma: otacksamhet, uppoffringar och förstås ännu en lovsång över vilken fantastisk människa Erik var.
— Margareta, sade hon lågt, jag ber dig. Låt bli. Jag har bestämt mig.
Tjugo minuter senare gick de.
Margareta med hakan högt och hela hållningen full av kränkt värdighet. Maria tyst, med flammande röda fläckar över kinderna och barnens händer hårt slutna i sina. Erik blev stående kvar en stund i hallen, och Anna hann tänka att nu, kanske just nu, skulle han säga något som betydde något. Något som åtminstone kunde rubba det som redan hade gått sönder.
Han sade:
— Du är väldigt grym.
Sedan gick han också.
Anna vred om låset efter honom och blev stående med ryggen mot dörren. Hon lyssnade till stegen som försvann nedför trappan, till porten som slog igen längre ner i huset.
Grym.
Hon smakade på ordet, vände och vred på det inom sig. I tre år hade hon backat. Hon hade tigit när hon velat säga ifrån, lett när hon helst hade rest sig och gått, hållit ut långt efter att tålamodet inte längre bar någonting. Då hade det kallats att vara en bra fru. Förstående. Smidig. Anpassningsbar.
Men när hon till sist bara sade nej, då blev hon grym.
Det fanns något så skevt i den logiken att hon nästan började skratta. Inte av glädje. Snarare av en trött, bitter häpnad.
En vecka senare hade hon hittat en lägenhet. Den var liten, låg på tredje våningen och hade fönster mot en lugn innergård där gamla träd sträckte sina grenar upp mot fasaden. Hon flyttade sina saker i två omgångar. Eva hjälpte henne bära kartonger, och efteråt satt de på golvet bland väskor och ouppackade påsar, drack te ur udda muggar och pratade om sådant som egentligen inte hade någon betydelse alls.
Mitt i ett samtal om en film Eva hade sett slog det Anna plötsligt att hon inte längre vägde varje tonfall. Hon kontrollerade inte sina ord innan de lämnade munnen. Hon talade bara.
Som hon ville.
Erik ringde den tredje dagen. Sedan ringde han igen. På femte dagen skickade han ett meddelande och skrev att hans mamma mådde mycket dåligt av alltihop.
Anna svarade: Skönt att höra.
Längre fram fick hon genom gemensamma bekanta veta att Maria trots allt hade ordnat det för sig. Hon hade sökt bostadsbidrag, kontaktat kommunen och ställt sig i rätt köer, till och med ansökt om förtur. Det visade sig att möjligheten hade funnits där hela tiden. Ingen hade bara brytt sig om att leta.
Varför skulle man göra det, när det fanns en svärdotter att lägga allt på?
Margareta hörde inte av sig. Det sade mer än något telefonsamtal hade kunnat göra.
I oktober gick Anna längs en gata på sin lunchrast utan något särskilt mål. Hon stannade framför skyltfönstret till en liten butik som sålde lås, beslag och dörrhandtag. Där inne, på en enkel display, låg ett blankt lås med två nycklar på en metallring.
Hon stod kvar och betraktade det.
Det märkligaste med allt som hade hänt var inte att hon hade lämnat honom. Inte heller att hon hade bytt lås. Det verkligt obegripliga var hur länge hon inte ens hade tillåtit sig själv att tänka tanken. Som om hon saknade rätt att göra det. Som om frihet var något man först måste förtjäna.
Men den rätten hade funnits där hela tiden.
Hon köpte kaffe i närmaste kiosk och klev ut på trottoaren igen. Höstluften var kylig och klar, nästan vass mot kinderna. Löven frasade under hennes skor. Allt omkring henne var fullständigt vardagligt: människor som skyndade förbi, bilar som rullade genom korsningen, någon som skrattade i telefon.
Och just därför kändes det, på något underligt sätt, alldeles särskilt.
Ett vanligt liv.
Hennes liv.
Ingen annans.
Ett halvår gick.
Anna märkte knappt när förändringen inträffade. En dag insåg hon bara att hon hade slutat räkna. Förr hade hon alltid räknat: dagarna till helgen, veckorna till semestern, timmarna tills hon skulle få vara ifred, hur mycket längre hon måste stå ut. Nu gjorde hon inte det längre. Dagarna kom och gick av sig själva, och i det fanns en lätthet hon ännu inte riktigt var van vid.
Lägenheten på tredje våningen blev hennes utan brådska, steg för steg. Först köpte hon gardiner. Hon valde dem själv, länge och med en nästan barnslig njutning, utan någon som stod bakom henne och kommenterade färgen eller priset. Sedan kom en bokhylla bredvid sängen, en mjuk matta framför soffan och två krukor med pelargoner i fönsterbrädan.
Småsaker, egentligen.
Men varenda en av dem var hennes.
På morgnarna drack hon kaffe vid fönstret och såg ut över gården. Där stod två gamla lönnar, och när våren kom slog de ut så snabbt och så intensivt grönt att Anna en morgon blev stående med muggen i handen. Hon bara tittade. Länge.
Hon tänkte inte på något särskilt.
Hon stod bara där och såg.
Även det var nytt.
I februari ansökte Erik om skilsmässa. Anna skrev under handlingarna utan att göra någon scen och utan att be om förklaringar. De träffades på ett juristkontor, kort och sakligt. Erik såg trött ut. Mindre, på något sätt, än i hennes minne. Som om han hade krympt en aning när han inte längre stod i det ständiga ljuset från sin mammas beundran.
Hon kände ingen skadeglädje. Hon registrerade det bara och lät det sedan försvinna.
Margareta ringde aldrig. Inte Maria heller. Någonstans längst ute i medvetandet hade Anna ändå väntat sig ett avslutande samtal, en förklaring, kanske till och med en ursäkt. Men ingenting kom. Bara tystnad.
Och tystnaden visade sig vara det tydligaste svaret av alla.
I maj anmälde Anna sig till en kurs i skatterätt. Hon hade velat göra det länge men alltid skjutit upp det, alltid hittat skäl att vänta. På fredagarna efter lektionerna gick hon och Eva till ett litet kafé i närheten. De beställde något gott utan anledning och pratade om allt möjligt: jobbet, böcker, vilka platser de kanske skulle resa till under sommaren.
En kväll frågade Eva:
— Ångrar du dig aldrig?
Anna lät frågan vila en stund. Hon svarade inte snabbt, inte för att verka stark. Hon tänkte efter på riktigt.
— Nej, sade hon till sist. Inte alls.
Och det var sant.
Inte ett trotsigt svar, inte ett bittert. Bara sanningen, enkel och stilla, lika klar som vårdagen utanför fönstret.