— Från och med i dag har vi separata ekonomier, sa Erik utan att lyfta blicken från mobilen. — Jag har blivit befordrad, och lönen är nästan dubbelt så hög nu. Jag vill själv bestämma vad mina pengar ska gå till.
Anna sköljde den sista tallriken och svarade inte genast. Köket var skinande rent, som det brukade vara, som det alltid var. Inga fläckar på spisen, inga smulor på bordet, inte ens ett stänk på kranen. Erik såg det inte, lika lite som man lägger märke till luften man andas.
— Okej, sa hon lugnt och torkade händerna på handduken. — Då får du själv hitta och betala städhjälpen som jag hittills har tagit från vårt gemensamma konto. Om var och en nu ska klara sitt.
Först då tittade Erik upp.
— Vilken städhjälp?
— Den jag betalar för att sköta allt det du i fem års tid har kallat mina hushållssysslor, som om de bara ordnade sig av sig själva.
Han kom inte på något att säga. I stället lämnade han köket, med en vag irritation i kroppen som han inte ens själv kunde sätta ord på.
De hade varit gifta i sju år. Äktenskapet hade börjat som så många andra: tillsammans, utan uträkningar och utan att dela upp allt i mitt och ditt. Lönerna gick in på samma konto, vardagens ansvar föll på plats utan större samtal, nästan omärkligt. Erik såg sin del som försörjning, trygghet och en stabil inkomst. Anna arbetade också, men bar dessutom allt det som inte syntes: elräkningar, försäkringar, bilbesiktning, släktingars födelsedagar som annars skulle ha glömts bort, trasiga glödlampor, läkartider åt dem båda och inköpslistan som ständigt uppdaterades i hennes huvud, som ett program som aldrig stängdes av.
För tre år sedan hade hon läst in en andra utbildning på distans. Tyst, utan att göra någon sak av det, utan applåder. Efter jobbet åkte hon till föreläsningar, pluggade till tentor på nätterna och steg ändå upp klockan sex för att hinna ordna frukost. Två år senare fick hon en tjänst som projektledare. Lönen ökade. Då nämnde Erik ingenting om separata pengar. För honom var det självklart: om hans fru tjänade mer var det bara bra, då fick familjen det bättre.
Sedan blev det hans tur att avancera. Och plötsligt dök orden om egna pengar och personlig frihet upp, som om de alltid hade legat där och väntat.
— Du förstår, förklarade han på kvällen, — jag vill inte längre behandla min lön som något anonymt i hushållet.