som bara försvinner in bland alla gemensamma utgifter. Jag vill kunna lägga undan till sådant som faktiskt betyder något för mig personligen.
Anna svarade inte direkt. Hon stod vid bordet och torkade av den blanka ytan med långsamma drag. Inom sig noterade hon bara det uppenbara: när det hade varit hennes behov som räknades, hade han aldrig talat om privata pengar.
— Okej, sade hon till slut. Då gör vi ett försök.
Erik nickade belåtet. Han var övertygad om att samtalet hade gått precis så smidigt som han hade tänkt sig.
Nästa morgon vaknade Anna för första gången på mycket länge utan den där osynliga att-göra-listan i huvudet. Hon behövde inte längre gå igenom vad som höll på att ta slut, vad som måste köpas, vem som borde ringas eller vad som skulle skrivas upp. I kylskåpet flyttade hon metodiskt över sina egna varor till en särskild hylla. I badrummet ställde hon undan sin kosmetika och sina hygienartiklar för sig, åtskilda från det som tidigare bara hade varit allas. Det skedde utan någon dramatik, utan demonstrativa gester. Hon drog helt enkelt gränser där det förut inte hade funnits några.
De första dagarna märkte Erik ingenting alls. Tvärtom njöt han av förändringen. Han köpte nya hörlurar, tecknade ett gymkort och beställde hem sushi tre gånger på en vecka utan att ens kasta en blick på priserna. Känslan av obegränsad frihet gjorde honom nästan upprymd.
Men problemen dök upp snabbare än han hade räknat med.
— Anna, var är tvättmedlet? ropade han från badrummet efter fyra dagar.
— Det är slut, hördes hennes röst från rummet intill.
— Har du inte köpt nytt?
— Nej. Det är ju en personlig utgift nu. Är det något gemensamt får vi prata om det först. Annars köper var och en sitt.
Han blev tyst, eftersom han inte kom på något hållbart svar. Till slut fick han själv gå till affären. För första gången på länge tvingades han ens fundera över vilken hylla tvättmedel stod på och vad det egentligen kostade.
Efter ytterligare några dagar tog glödlamporna slut. Sedan saknades flytande tvål. Därefter var trasorna och servetterna för dammtorkning borta. Småsaker som han tidigare aldrig hade ägnat en tanke började plötsligt kräva både hans tid, hans pengar och hans uppmärksamhet. Irritationen växte i honom, men han kunde ännu inte riktigt formulera vad den riktade sig mot.
Två veckor gick. På ytan såg allt likadant ut som förut: de åt fortfarande frukost tillsammans, berättade kort om sina dagar och satt vid samma middagsbord på kvällarna. Ändå hade något förändrats. Mellan dem hade en osynlig vägg rest sig, inte byggd av gräl, utan av tystnad på de platser där omsorgen tidigare hade funnits utan att någon ens lagt märke till den.
En morgon öppnade Erik garderoben och upptäckte att det inte fanns en enda ren skjorta där.
— Du tvättade ju i går, sade han när han kom ut i köket.
— Mina kläder, svarade Anna utan att lyfta blicken från kaffekoppen.
Han öppnade munnen för att säga emot.