men orden fastnade någonstans innan de nådde tungan.
Några dagar senare tog toalettpappret slut. Erik letade på alla ställen där det brukade finnas: i förrådet, i skåpet under handfatet, på hyllan ute i hallen. Inte en enda rulle. Till slut knackade han på dörren till Annas rum.
— Anna, det finns inget toalettpapper någonstans.
Utan att säga något öppnade hon sin garderob, tog fram ett paket och räckte honom en rulle.
— Här.
Han såg först på rullen i sin hand, sedan på paketet som hon ställde tillbaka.
— Och resten?
— Resten köpte jag åt mig själv.
Erik svarade inte. Han höll bara om rullen lite hårdare än nödvändigt. Just då rubbades något inom honom, nästan omärkligt men ändå tydligt. För första gången på många år började han på allvar tänka på hur mycket av vardagens små nödvändigheter som alltid hade funnits där hemma, som om de bara uppstod av sig själva. I själva verket hade de funnits där därför att någon, dag efter dag, hade sett, kommit ihåg, köpt, burit hem och ordnat — utan applåder och utan att någon ens frågat hur det gick till.
På fredagen kom han hem tidigare än vanligt. På vägen hade han stannat till och köpt blommor. Han valde pioner, just de som Anna en gång hade sagt var hennes favoriter. Dessutom köpte han tårtan hon brukade tycka bäst om.
När hon kom ut ur rummet stod buketten redan i en vas på bordet.
— Kan vi prata lite? frågade han försiktigt.
— Visst, sade hon, men hon satte sig inte genast.
— Hör du… pengarna kan fortsätta vara uppdelade, om det får dig att känna dig tryggare. Men hemma kanske vi kan ha det som förr igen. Utan att räkna på varenda liten sak.
Anna betraktade honom länge innan hon svarade.
— Så du vill alltså att jag tar hand om allt här hemma igen, men den här gången utan någon överenskommelse alls? Gratis, bara för att det alltid har varit så?
Han ryckte stelt på axlarna, obekväm med hennes blick.
— Vi är ju ändå en familj…
Hon log svagt, men det fanns ingen ilska i leendet. Bara en trötthet som hade hunnit bli gammal.
— En familj går inte sönder för att man har separata konton, Erik. Den börjar spricka när den ena bara delar upp pengarna, men fortfarande betraktar den andras arbete som något självklart.
Efter det samtalet satte sig Erik för första gången ner och räknade ordentligt. Inte ungefär, inte på känsla, utan med kvitton, kontoutdrag och faktiska summor framför sig. Maten han beställt hem under månaden hade kostat lika mycket som en rejäl matkasse tidigare brukade göra. Tvätteriet, dit han numera lämnade sina skjortor, blev betydligt dyrare än han hade föreställt sig. Och hantverkaren som fick komma eftersom filtret inte bytts i tid och kranen börjat läcka, kostade nästan lika mycket som månadens fasta hushållsutgifter. Till slut drog han fram ett blankt pappersark.