Jag höll på att lämna över min son till hans pappa. Inte bara över en helg och inte för några lediga dagar i maj, utan för alltid.
Det fanns inget dokument att skriva under, inga papper att fylla i. Man kan inte formellt avsäga sig ett barn på det sättet; ett sådant formulär existerar inte. Det enda jag gjorde var att packa hans väska.
– Anna, blir du klar någon gång? ropade Erik från hallen. Han stod redan med skorna på, utan att ha tagit av sig. – Mamma sitter och väntar i bilen.
– Strax. Läkarjournalen ligger i sidofacket. Tofflorna är i tygpåsen, jag har skrivit namn på den.
Lars kom ut ur rummet i bara strumporna, med ryggsäcken hängande över ena axeln. Han var sex år gammal, men hade packat och dragit igen dragkedjan själv.
– Mamma, vilken tid kommer du och hämtar mig? frågade han.
Jag satte mig på huk framför honom och rättade till kragen.
– Jag kommer inte, Lars. Från och med nu ska du bo hos pappa.
Ute på trappavsatsen stod grannkvinnan från fjärde våningen med en hink i handen. Hon gjorde inte minsta ansats att gå därifrån. Låt henne stå där, tänkte jag.
Erik lyfte upp den rutiga väskan och såg på mig. Han väntade sig nog att jag skulle kasta mig över pojken, klamra mig fast vid honom, börja gråta eller skrika inför hans mamma. I stället öppnade jag dörren ännu mer.
Det var den fjortonde maj. Men allt hade egentligen börjat redan på hösten, med ett par skor.
I september märkte jag att Lars inte längre fick plats i sina kängor. Tårna pressades mot framkanten, men han sa ingenting. Jag upptäckte det först i förskolans kapprum, när han försökte dra av sig dem före utevistelsen.
Samma kväll väntade jag tills Erik hade ätit färdigt.
– Erik, han behöver vinterkängor. De här är slut.
– Han kan ha dem till våren, svarade han utan att ens lyfta blicken från tallriken.
– Han får ju inte ens ner fötterna ordentligt redan nu.
– Då får han väl se till att få ner dem. Han sköt tallriken ifrån sig och torkade sig om munnen. – Barns fötter växer hela tiden. Man kan inte köpa nytt i ett.
Min egen lön hade jag inte haft i handen på sex år. Inte för att han ryckte den ifrån mig, nej, det hade bara blivit så redan första månaden efter bröllopet. Mitt bankkort låg i hans plånbok bredvid hans eget. ”Det är smidigare så, Anna, annars tappar du bara bort det”, brukade han säga. Varje måndag räknade han upp pengar för veckan och lade sedlarna ovanpå kylskåpet, fastklämda under en magnet med en prästkrage på. På onsdagen frågade han vad pengarna hade gått till, och om jag inte kunde redogöra för exempelvis ett par strumpbyxor, ville han se kvittot.
En gång köpte jag en jacka åt mig själv. Den var på rea, grå och helt enkel. Erik tittade på prislappen och undrade vad det var för fel på den gamla. Jag svarade att ärmen hade blivit utsliten. Då sa han att en ärm gick att laga, och att jag över huvud taget hade alldeles för lätt för att göra av med andras pengar. Jackan bar jag sedan i tre år, och varje gång jag tog på mig den tänkte jag på den där ärmen.
Jag arbetade som mottagningsbiträde på en kemtvätt i Sjöbo: kappor, pälsar, brudklänningar med vinfläckar längs fållen, kvitton, lappar och främmande människors små livsberättelser över disken. Erik kallade det för ”ditt sittande”.
En vecka efter samtalet om kängorna åkte han iväg med några kompisar till en stugby. Tre dagar skulle de vara borta, med övernattning. Han kom hem på strålande humör, hade med sig rökt braxen, lade fisken direkt på en tidning och berättade länge om hur Viktor hade vält med båten alldeles intill stranden.
– Och kängorna? frågade jag när han till slut tystnade.
– Anna. Börja inte.
I oktober bytte han däck på bilen. De gamla hade fortfarande gått att använda, men han köpte fyra nya på en gång och tillbringade halva dagen ute på gården med att skruva. Grannkarlarna kom ut för att röka och berömde honom.
Jag skrek inte. Under våra sex år tillsammans hade jag faktiskt aldrig höjt rösten åt honom en enda gång. Kanske var det just där hela felet låg.
På förskolan bad de oss lämna pengar till julklapparna. Jag tog upp det med Erik en lördag, när han verkade vara på gott humör.
– Erik, de samlar in på förskolan. Till julklappar, till hela gruppen.
– Säg att vi inte ska vara med. Han vände sig inte ens bort från tv:n. – Vi har nog med egna presenter.
Det året fanns det inga egna presenter hemma hos oss.
På torsdagen kom jag hem från arbetet och såg en lång kartong ligga på köksbordet. Ett fiskespö. Han hade inte ställt undan det i förrådet, utan lämnat det väl synligt. Jag gick förbi kartongen två gånger medan jag värmde middagen.
Nästa morgon gick jag in till föreståndaren.
– Karin, sätt upp mig på lördagar. Alla lördagspass som finns.
Karin tittade på mig över glasögonkanten och lade ifrån sig mottagningsjournalen.
– Anna, på lördagar kommer folk släpande med mattor och säckar fulla med dunjackor. Du kommer vara helt slut när dagen är över.
– Sätt upp mig ändå.
Samma kväll torkade jag händerna på kökshandduken och sa rakt mot Eriks rygg:
– Jag har tagit lördagspassen. Kängorna köper jag själv. Och jag tänker inte be dig om något mer.
Han småskrattade utan att släppa skärmen med blicken.
– Jobba på då. Men i så fall betalar du för förskolan också.
Kängorna köpte jag i slutet av oktober, för de första pengarna från lördagarna. Jag tog två storlekar större, så att de skulle räcka i två vintrar. Lars hasade runt i dem som om han hade båtar på fötterna och var fullständigt lycklig.
Från november låg det inte längre några pengar under magneten på kylskåpet.
På nyårsafton åkte vi hem till hans mamma i Vellinge. Maria dukade för åtta personer: vi tre, Eriks syster Eva med sin man och deras två pojkar, och så hon själv. Hon hade arbetat fyrtio år på fabrik, och hennes bord såg alltid ut som om någon kontrollkommitté när som helst skulle kliva in och inspektera.
Jag hade med mig en sallad i en plastburk. Svärmor lyfte av locket och hällde under tystnad över innehållet i sin egen skål.
– Anna, vem skär så här egentligen?
Vid midnatt började presenterna delas ut. Till hans mamma fanns en telefon i kartong, stor och inslagen i presentpapper. Till Eva gav han ett kuvert; hon öppnade det genast vid bordet och drog efter andan.
– Men Erik, du är inte klok.
– Han är generös, vår Erik, sa Maria och slätade till duken framför sig. – Precis som sin far.
Lars fick en radiostyrd bil och kröp genast in under bordet med den.
Själv fick jag ingenting. Jag hade inte väntat mig något heller, inte förrän Eva frågade:
– Och Anna då?
– Vad ska Anna med en present till? Erik hällde upp åt sig själv och ställde ifrån sig flaskan. – Hon är ju inte främmande för mig. Ska jag ge något till mig själv också, eller?
Alla skrattade, och jag skrattade med. Men knappt hade skratten lagt sig förrän svärmor vände sig mot Eva och började förklara mig för henne, som om jag inte ens satt vid bordet.