– Det är ju ingen mening att ge henne något. Vår Anna är hopplös på det där sättet, hon bryr sig ändå inte om vad hon har på sig. Tur för henne att Erik finns, annars hade hon och pojken väl suttit på kyrktrappan och sträckt fram handen.
Lars kröp fram under bordet med bilen hårt tryckt mot bröstet.
– Mamma, vad betyder hopplös?
Jag satte ifrån mig koppen på fatet. Det klingade till, mycket högre än jag hade tänkt.
– Maria, jag är inte hopplös. Jag är obekväm. Det är inte samma sak.
Tystnaden föll över bordet så tvärt att det nästan kändes som om någon hade stängt av ljudet. Bara från tv:n hördes en röst som sjöng vidare någonstans i bakgrunden. Jag lyfte upp Lars, gick ut i hallen, drog på honom jackan och beställde en taxi. Erik följde efter mig ut i trapphuset.
– Vad håller du på med egentligen? På en högtidsdag och allt.
– Jag åker hem. Du får stanna om du vill.
Och det gjorde han. Han kom hem först vid lunchtid den andra januari. Han hann inte ens ta av sig ytterkläderna innan han sade:
– Du skämde ut min mamma inför Eva.
Den tredje januari gick jag till löneavdelningen och skrev under en begäran om att min lön hädanefter skulle sättas in på ett annat konto. Samma dag, på vägen hem, ordnade jag ett eget bankkort. På kvällen berättade jag det för honom.
– Från och med januari går min lön in på mitt kort. Pappren är redan inlämnade.
Han ställde ner muggen och betraktade mig som om jag varit en okänd kvinna på en buss.
– Jaha du. Vi får väl se hur du låter i mars.
Efter den kvällen började han räkna högt. Inte pengarna – mig. Vad jag kostade honom. Var jag skulle ha stått om han inte funnits. Samma uppräkning kom varje gång jag kom hem från mina lördagar, alltid med exakt samma formuleringar, som om han hade övat in dem.
Den tolfte februari lämnade jag in ansökan om skilsmässa till tingsrätten.
Det var Karin som ordnade fram en jurist åt mig. Hennes syster hade legat i tvist om ett hus och varit nöjd med hjälpen. Kontoret låg på andra våningen ovanför en skoaffär. Johan lät mig tala till punkt utan att avbryta en enda gång. Sedan frågade han om jag hade några handlingar alls.
– Kvitton har jag. Jag har sparat dem i en pärm.
– När köptes bostaden?
– Under äktenskapet. Vi betalade av den tillsammans.
– Då är hälften er. Förstår ni det? Han tog av sig glasögonen. – Och skilsmässan måste gå via tingsrätten, inte bara genom en enkel anmälan. När det finns ett litet barn är det så det fungerar.
Jag förstod det inte. I sex år hade jag gått omkring med känslan av att jag bodde i någon annans hem, på nåder.
Erik fick kallelsen en vecka senare och ringde redan samma kväll.
– Är du helt dum, Anna? Vad fan har du gett dig in på?
Två veckor därefter kom ännu ett brev från tingsrätten. Han hade lämnat in ett eget yrkande. Han ville att domstolen skulle besluta att Lars skulle bo hos honom. Enkelt uttryckt: pojken skulle skrivas hos sin far, och jag skulle hamna i rollen som den där mamman som kom på besök på lördagar.
– Hans chanser är inte särskilt stora, sade Johan i telefon. – Men själva frågan kan dra ut i ett halvår. Och socialtjänsten kommer att kontakta er. De vill se var pojken sover, vad som finns hemma, kanske titta i kylskåpet, och sedan skriver de ett underlag till domstolen.
De kom i slutet av mars, två personer, utan att ha förvarnat. Jag visade Lars säng, hans skrivbord, hyllan med böcker och öppnade kylskåpsdörren. Den ena antecknade. Den andra frågade Lars var han helst ville vara, och han svarade att han tyckte bäst om hos mamma, för där fanns hans byggklossar.
Mellan förhandlingarna dök Maria upp. För första gången kom hon ensam, utan sin son. Hon hade en paj insvept i en kökshandduk. Hon satte sig i köket och förklarade för mig att män alltid var sådana där, och att en pojke behövde en far, inte en mamma med principer.
– Ta tillbaka pappren, Anna. Han lugnar sig.
– Han kommer inte att lugna sig.
– Då får du skylla dig själv, sade hon redan ute i hallen.
Pajen tog hon med sig tillbaka.
Den första förhandlingen blev uppskjuten. Den andra sattes ut till den sjuttonde april. I salen fanns, förutom vi, några okända människor som väntade på sina egna ärenden. Maria satt på första raden i en ny sjal. Eva hade också kommit, men hon hade valt en plats längre bak.
Erik talade väl. Inför andra människor hade han alltid haft lätt för att låta övertygande.
– Hon jobbar i mottagningen på en kemtvätt. Lönen är nästan pinsam att ens säga högt. Barnet går i avlagda kläder, skorna är två storlekar för stora, han ser ut som en unge ingen tar hand om. Hos mig får pojken det bättre. Det är jag som försörjer familjen.
Från sin plats nickade Maria, långsamt och tydligt.
Jag bad själv om ordet. Rösten bar. Det förvånade mig efteråt.
– Skorna som är två storlekar för stora köpte jag åt honom i oktober. För pengar jag tjänat på mina lördagar. Vid den tiden var Erik på en stugby.
Sedan tog jag pärmen från Johan. Redan i mars hade han, på min begäran, bett tingsrätten att inhämta kontoutdrag från Eriks bank för det senaste ett och ett halvt året. Ett kontoutdrag är en enkel sorts papper: rad efter rad visar var och när någon betalat med kort. Utdragen hade kommit i april, de låg i akten, och jag kunde dem nästan utantill.
Jag läste upp tre rader. Den tjugonde oktober, stugbyn. Den tredje november, guldsmedsbutik, och presenten hade inte varit till mig. Den trettioförsta december, elektronikaffär, en telefon, och inte heller den telefonen hade varit till mig.
– Under ett och ett halvt år har han lagt trettiotvåtusen åttahundra kronor på sig själv och på presenter, sade jag. – Det framgår av handlingarna. Men till vinterkängor fanns det inga pengar.
Domaren beslutade om paus. Den dagen upplöstes äktenskapet och underhåll för Lars fastställdes. Frågan om var pojken skulle bo bröts däremot ut och sattes ut till en särskild förhandling i juni.
Ute i korridoren hann Erik ikapp mig vid fönstret. Maria stod bara ett par steg bort och gjorde ingen ansats att gå därifrån.
– Du kommer att ångra dig, sade han lågt. – Jag ska se till att du blir utan allt. Utan lägenhet och utan ungen.
– Du borde skämmas, sade Maria till mig. – Att förnedra honom inför främmande människor.
Jag gick ut på trappan. Eva stod vid bilen och rökte. När jag kom fram till henne grep hon tag i min ärm.
– Anna, vänta. Tro inte att jag säger det här av snällhet.
– Vad menar du?
– Mamma har lovat att skriva över sin tvårummare i Vellinge på honom. På ett villkor: att Lars växer upp hos henne och inte hos dig.
Jag blev stående. En annan gång hade jag säkert bara nickat och gått vidare. Det var så jag brukade göra. Men nu lade jag handen på dörrhandtaget till hennes bil och frågade:
– När hade de tänkt ordna överlåtelsen?