– I juni. Efter förhandlingen, var det så hon uttryckte det.
– Sa hon det direkt till dig? När du var med?
– Vid bordet, i påskas. Eva drog ett djupt bloss och knackade av askan mot asfalten. – ”Om han tar hem pojken går vi till notarien.” Jag satt där och sa ingenting.
– Varför berättar du det här för mig då?
– För att den där lägenheten inte är helt oviktig för mig heller. Jag har två barn. Det är allt.
På torsdagen ringde Erik. Han sa att han tänkte hämta Lars över långhelgen i maj. Och att han inte tänkte köra tillbaka honom sedan.
Den fjortonde maj dök de upp båda två. Ingen hade ringt i förväg. Klockan var strax efter två. Lars var på förskolan. Maria satte sig på pallen i köket, medan Erik blev stående i dörröppningen, stel och främmande, som en hantverkare som kallats in för att titta på ett rörläckage.
– Så här gör vi, sa han. Du skriver under att du avstår från din del av lägenheten och från underhållet. Då drar jag tillbaka ansökan om Lars från tingsrätten. Det är bäst för dig också, Anna. Jag försöker lösa det här på ett schyst sätt.
– Och om jag inte skriver under?
– Då håller vi på i rätten ända till vintern. Min ansökan ligger redan i akten, och jag tänker inte ta tillbaka den. Under de där månaderna kommer du somna och vakna med samma tanke i huvudet: om pojken får stanna hos dig eller hamnar hos mig. Han lutade huvudet åt sidan, som om han nästan tyckte synd om mig. – Så räkna själv på vad den där halvan av lägenheten egentligen är värd för dig.
Han begrep inte ens att han just hade sagt det viktigaste högt. Vår son behövde han inte för att vara pappa åt honom. Han behövde honom för att kunna hålla ett grepp om min strupe.
Maria böjde sig ner mot väskan vid sina fötter och tog fram en plastpåse. I den låg just de där kängorna. Hon hade tagit dem söndagen innan, när Lars varit hos henne, och jag hade trott att hon bara hade glömt att lämna tillbaka dem.
– Titta vad han får gå omkring i hos dig, sa hon och ställde skorna på pallen bredvid sig. – Jag sparade dem. De ska domaren få se.
De var dammiga, nedtrampade och fulla av rostbruna saltränder. Han hade haft dem hela vintern, och hela våren hade han släpat dem genom vattenpölar.
Jag gick ut ur köket, drog fram en stol, klev upp på den och tog ner den rutiga väskan från överskåpet.
– Vad håller du på med? ropade Erik från hallen.
– Packar.
– Åt vem?
– Åt Lars.
Jag lade ner T-tröjor, ett par extra byxor, pyjamasen med motorcyklar på, halstabletter, inneskorna i en tygpåse. Maria ställde sig i dörren och skymde ljuset.
– Anna, var inte dum nu.
– Ta honom, sa jag utan att vända mig om. – Helt och hållet. Inte bara över helgen. Inte bara några dagar. För gott.
Erik skrattade till, men bara med ena mungipan.
– Lägg av med teatern.
– Det är ingen teater. Låt din ansökan ligga kvar i tingsrätten om du vill. Jag drog igen dragkedjan på väskan och rätade på mig. – Men i juni går du själv till förhandlingen. Du tar själv med intyget från jobbet. Du släpper själv in socialtjänsten i hemmet. Och jag kommer dit och säger till domaren precis hur det är: att pojken bor hos dig och att jag vill ha tillbaka honom.
– Så du lämnar honom eller lämnar du honom inte?
– Jag lämnar honom till dig. Men jag skriver inte på ett enda papper. Det finns inget papper där en mamma skriver över sitt barn på pappan. Jag har frågat.
Han teg.
– Och en sak till, Erik. Du själv. Inte din mamma, inte Eva, inte någon granne. Det är du som väcker honom. Du som lämnar honom på förskolan. Du som hämtar honom klockan sex. Du som ser till att han gurglar halsen när han är sjuk och du som köper nya skor åt honom. I rätt storlek.
– Hör du själv vad du säger?
– Och jag tänker inte komma och hämta honom. Vill du lämna tillbaka honom får du köra hit honom själv.
Maria slog ut med händerna.
– Och det där ska föreställa en mor. Lämnar bort sitt barn som om han vore en resväska. Jag sa ju det, Erik. Hon har inget förstånd.
Jag vände mig mot henne.
– Maria, ni ville ju att ert barnbarn skulle växa upp hos er. Då får ni ta honom.
Det var då Erik sa det som jag redan visste.
– Mamma lovade faktiskt att skriva pappren i juni. Jag gör det här för pojkens skull, om du nu måste veta. Han får ett eget rum.
– Jag vet, svarade jag. – Eva berättade. Både om notarien och om påsken.
Han såg på sin mor. Hans mor vände blicken mot fönstret. Sedan kom det som jag redan har berättat: väskan i hallen, grannkvinnan med hinken ute på avsatsen och Lars ryggsäck, den som han själv hade dragit igen dragkedjan på.
På kvällen ringde jag juristen och berättade allt. Han avbröt mig inte en enda gång. När jag hade pratat färdigt svarade han med en sådan kontrollerad jämnhet i rösten att den gjorde mer ont än om han hade skrikit.
– Anna, du har inte förlorat dina rättigheter. Det måste du vara helt klar över. En mamma kan inte lämna över sitt barn till pappan för alltid genom någon sorts privat överenskommelse. Något sådant dokument existerar inte. Vill du åka dit i morgon och hämta honom kan du göra det, och han kan inte hindra dig.
– Jag vet.
– Det problematiska är något annat. Förhandlingen är i juni. Domaren kommer fråga var pojken faktiskt bor. Socialtjänsten kommer göra hembesök och skriva i sitt utlåtande var han vistas. Det kallas etablerad boendesituation, och domstolar lägger stor vikt vid det. Du har med egna händer gett honom det enda trumfkort han saknade.
– Jag vet.
– Jag rådde dig inte till det här. Skriv upp det: jag rådde dig inte till det.
– Jag har skrivit upp det, sa jag.
Den natten bäddade jag rent i Lars säng och lade mig där själv, tvärs över madrassen, med kläderna på. Det var för sent att räkna ut om jag hade gjort rätt eller fel. Det enda som gick att räkna nu var dagarna.
De tre första kvällarna ringde han klockan åtta. Den fjärde kvällen kom inget samtal.
Jag slog numret själv. Det var Maria som svarade.
– Han är hos mig. Erik jobbar kväll.
Veckan därpå hade hennes förklaring redan ändrats.
– Han får vara kvar hos mig tills vidare. Erik måste få ordning på sitt schema först, sedan hämtar han honom.
Det där schemat fick han ordning på ända till slutet av juni.
Varje kväll klockan åtta ringde jag. Lars berättade att det fanns en klätterställning på gården hos farmor och en pojke som hette Anders, och att pappa hade kommit på söndagen med chips. Jag lyssnade, sa ”vad bra” och lade på. Efteråt stod jag i köket och diskade min enda kopp.
Och det här måste sägas rakt ut, annars blir berättelsen falsk. Jag hade kunnat åka och hämta honom vilken dag som helst. Varken hans pappa eller hans farmor hade kunnat stoppa mig. Om de ändå hade försökt, hade jag tagit med mig polisen. Det fanns inget beslut, inget papper, ingen formulering någonstans som förbjöd en mamma att hämta sin son. Ändå åkte jag inte.
I slutet av maj bad han om det själv.