Det var första gången under hela den perioden.
– Mamma, kan du komma på lördag? Då kunde vi gå till parken. Farmor vill aldrig följa med.
Jag höll mobilen med båda händerna.
– Inte den här lördagen, Lars.
– Nästa då?
– Jag ringer dig i morgon klockan åtta. Har du borstat tänderna?
Han sa att han hade gjort det, och sedan sa vi hej då. Efteråt blev jag stående vid fönstret och såg på barnen nere på gården, barn som inte var mina, som susade runt på sparkcyklar. Det var enda gången jag nästan tog jackan och gick.
I början av juni var det svärmor som ringde först.
– Anna, ta honom över helgen. Han vaknar klockan sex, och jag behöver vila efter lunch. Han går ju som en uppdragen leksak.
– Det var inte så vi bestämde, Maria.
– Inte bestämde? Vad menar du? Det är din son.
– Ja. Min. Och jag lånar inte ut honom till er. Antingen hämtar jag honom för gott, eller så hämtar jag honom inte alls.
Hon slängde på luren. Tio dagar senare ringde hon igen, och den gången talade hon inte längre med mig som om vi var jämställda i hennes kök.
– Anna, åtminstone en vecka. Hela mitt hem är upp och ner.
– Nej.
Eva skrev mitt i natten: ”Är du mamma eller vad är du? Barnet är hos främmande människor och du håller på med stolthet.” Jag svarade inte. På jobbet ställde Karin en kopp te framför mig och frågade utan omsvep:
– Anna, vad håller du på med egentligen?
– Jag håller inte på med något. Jag väntar.
– På vad?
– På att det ska ta slut.
Den tjugonde juni kom Maria själv. Hon ringde inte i förväg utan dök upp i taxi. Lars stod på trappavsatsen i nya sandaler och höll en rutig väska med båda händerna. Väskan nådde nästan ner till knäna på honom.
– Ta honom, sa Maria.
Jag släppte in min son i lägenheten. Han sprang genast för att titta på sitt rum, som om han hade kommit hem från ett sommarläger.
– Var är Erik?
– I Norrland. Han har åkt på jobb i två månader. Han skickade ett sms till mig, kan du tänka dig? Till sin egen mamma. Ett sms.
Hon stod kvar i dörröppningen och klev inte in. På de fem veckorna hade hon krympt, det svär jag på.
– Jag lämnade honom på förskolan. De första dagarna grät han. Han väntade ju på dig.
Jag teg.
– Du är kanske inte så dum ändå, sa hon till slut. Jag trodde att du skulle komma springande efter tre dagar. Men du stod ut.
– Jag stod ut.
– Och lägenheten tänker jag inte skriva över på honom längre. Han har inte förtjänat den. Hon rättade till sjalen. – Tro inte att jag står här och ursäktar mig inför dig.
– Det tror jag inte heller.
Hon gick utan att säga vare sig förlåt eller tack. Hissdörren slog igen, och sedan blev det tyst.
Inifrån badrummet hördes vattnet börja forsa. Lars tvättade händerna och nynnade på något, som vanligt med fel ord på fel ställen. Jag satte mig på golvet vid klädhängaren, rakt på mattan, och sträckte ut benen framför mig. Där satt jag tills vattnet tystnade, och för första gången på ett halvår dunkade det inte längre i bakhuvudet.
Hur det gick i rätten måste berättas i rätt ordning, för det slutade inte av sig självt.
I juni kom Erik inte till förhandlingen. I juli uteblev han en andra gång, och tingsrätten lämnade hans ansökan utan prövning. Så heter det när den som har väckt ärendet inte dyker upp två gånger. Efter det krävde han inte pojken av någon igen.
Äktenskapet upplöstes i april, och samtidigt fastställdes underhållet. Lägenheten delades lika först på hösten, och inte heller till den delen av processen kom han en enda gång.
I februari året därpå var det jag som lämnade in en ansökan. Inte för att jävlas. Johan sa att jag måste ha ett papper, annars kunde Erik om två år komma tillbaka med en ny begäran. Jag bad tingsrätten fastställa att barnet skulle bo hos mig. Socialtjänsten kom en andra gång, tittade på sängen och kylskåpet och skrev att det fanns fungerande förhållanden. Erik infann sig inte. Tingsrätten beslutade att Lars skulle bo hos mig, och det dokumentet ligger fortfarande i samma pärm som kvittona.
Lars är tretton nu. Han går på simning, och schemat sitter på kylskåpet under samma magnet med en prästkrage.
Jag är ansvarig inlämnare numera, med två filialer och tre tjejer under mig. Min halva av lägenheten sålde jag. Jag lade till det jag hade och köpte en etta med bolån. Skor till min son köper jag i rätt storlek, varje år.
Erik hörde av sig efter två år. Underhållet kommer ibland, oftast inte alls, och Kronofogden rycker på axlarna. När Lars fyllde nio kom Erik med en låda byggklossar och satt hos oss i fyrtio minuter. Efteråt frågade Lars om pappa skulle komma fler gånger, och jag svarade att jag inte visste. Han frågade aldrig igen.
Maria sålde lägenheten i Vellinge och flyttade in hos Eva. Barnbarnet gratulerar hon två gånger om året via meddelande, alltid med samma ord. Mig har hon aldrig bett om ursäkt. Bland släktingarna sägs det fortfarande att jag dumpade pojken hos hans far för att själv kunna springa fritt.
I maj kom Lars hem från träningen och stannade i köksdörren.
– Mamma. Är det sant att du lämnade bort mig då?
Det var hans kusin som hade sagt det, Evas äldste son.
– Ja, sa jag. Det är sant.
Han stod kvar en stund, nickade och gick sedan in till sig. Han frågade inte en gång till. Vad han kommer att göra med den sanningen om sju år vet jag inte.
Förra lördagen kom Sara från tredje porten över till mig. Hon satt på pallen i köket, skrynklade ihop en servett mellan fingrarna och berättade att hennes man hotade att ta Emma ifrån henne. Han hade advokat, han hade sin mamma, han hade alla trumf på handen, sa hon.
– Anna, hur gjorde du den gången? Kanske borde jag göra likadant?
– Våga inte, sa jag. Samla papper i stället. Begär ut kontoutdrag via rätten, spara kvitton, intyg, allt du kan hitta. Och gå till en jurist med en pärm, inte med tårar.
– Men du lämnade ju själv ifrån dig honom.
– Ja. Det gjorde jag. Men jag var ingen hjälte då, Sara. Jag orkade bara inte längre, och jag räknade så här: ett halvår med domstolar skulle knäcka mig, men han skulle inte klara ens en månad. Jag satsade på att han skulle gå sönder före mig. Det jag satsade var Lars. Jag hällde upp te åt henne. – Och jag fick rätt. Men jag kunde lika gärna ha haft fel.
Det var mitt barn jag riskerade den gången. Var det rätt av mig — eller får man inte göra så med barn?
I hallen står hans gympaskor. Storlek fyrtioett, precis lagom för hans fötter. För stora köper jag aldrig längre.