— Din fru verkar inte direkt anstränga sig för gästerna. Du borde nog uppfostra henne lite bättre, sa makens bror indignerat, men värdinnan satte honom snabbt på plats.
Anna stod framför kalendern som hängde på kylskåpet och räknade tyst dagarna. Fredag. Alltså skulle de dyka upp i morgon. Lika punktligt som om det stod i en tidtabell — varannan månad, som en förbannelse hon inte blev av med. Redan nu såg hon framför sig hur Lars kom instormande med sin Maria och deras två barn och fyllde varenda vrå i deras lilla tvårummare.
— Älskling, du har väl inte glömt att Lars kommer i morgon? ropade Erik från vardagsrummet, där han satt och följde nyheterna.
Glömt? Hur skulle hon kunna glömma något som hade plågat henne i tre år?
— Jag minns, svarade Anna kort och tog fram kött ur kylskåpet. Det var dags att förbereda sig för belägringen.
Lars var fem år äldre än Erik, och i hans egen värld gav det honom en självklar rätt att undervisa lillebror om livet. Sedan han hade startat sitt byggföretag i en mindre ort utanför Motala hade hans självkänsla skjutit i höjden. Han presenterade sig gärna som en framgångsrik företagare, ägare till tre grävmaskiner och en arbetsstyrka på åtta man.
I verkligheten visste Anna att affärerna inte alls gick så strålande som han gärna lät påskina. Ändå fortsatte Lars envist att spela rollen som stor entreprenör.
Erik däremot arbetade som ingenjör på ett projekteringskontor och hade en stadig lön. I Lars ögon var det ändå bara att ”sitta och ruttna på ett statligt kontor”. Att Erik ritade broar och vägar, och att inga större byggen kunde bli verklighet utan människor som honom, gjorde inget intryck på Lars.
Nästa dag ringde det på dörren exakt klockan två. Anna kastade en blick i spegeln: hemmatröja, jeans och håret slarvigt uppsatt i en knut. Hon ville se ut som om hon hade lagt ner minsta möjliga ansträngning på att vara välkomnande.
— Hej, lilla Anna! Lars stormade in i hallen som en virvelvind. Efter honom kom Maria med barnen, tioårige Johan och åttaåriga Sara. — Nå, hur har ni det?
Anna tvingade fram ett leende.
— Hej. Kom in.
Lars lät blicken vandra kritiskt över hallen.
— Samma gamla renovering fortfarande. Jag säger ju alltid att ni borde göra något åt det här. Tapeterna ser redan slitna ut.
Erik lade armarna om sin bror.
— Lars! Hur är läget? Hur går det med firman?
— Bara bra, lillebror. Vi växer sakta men säkert. Jag funderar på att ta in ett team till. Beställningarna bara rasar in, vi hinner knappt med.
Under tiden granskade Maria lägenheten med samma bedömande min.
— Anna, har ni fortfarande inte bytt ut soffan? Den känns liksom… inte särskilt fräsch längre.
Barnen spred sig genast åt olika håll genom bostaden, höjde volymen på tv:n och började undersöka vad som fanns i kylskåpet.
— Johan, rota inte i andras kylskåp, försökte Maria svagt hejda sin son.
— Äsch, låt honom ta vad han vill, sa Lars och viftade bort det. — Vi är ju hemma här, inte hos främlingar.
Anna bet ihop käkarna. Hemma. Självklart. Det var bara det att hon inte på något sätt kände att hon hörde till den familjen.