Ändå var det just så hon behandlades: inte som en del av släkten, utan som någon som fanns där för att passa upp.
Vid sextiden stod middagen färdig. Anna hade tillbringat större delen av dagen vid spisen. Hon hade kokat en mustig soppa, blandat en köttsallad och dessutom gjort en gryta som huvudrätt. Köttet hade fått puttra i tre timmar tills det blivit mört, doftande och nästan föll isär av sig självt.
— Ska vi sätta oss? föreslog Erik.
Lars slog sig genast ner på den bästa platsen vid bordet, som om han själv ägde köket.
— Oj då, vilket kalas! Anna lilla, har du stått här inne hela dagen?
— I stort sett, svarade hon kort.
— Du hade ju kunnat göra något enklare. Vi är inte kräsna av oss.
Inte kräsna. Anna mindes mycket väl hur Lars vid deras förra besök hade ägnat en halvtimme åt att förklara att rödbetssalladen saknade salt och att biffarna var för hårt stekta.
Förrätterna gick ändå åt utan större katastrofer. Lars hann visserligen påpeka att soppan var ”lite snålt tilltagen” och att salladen kändes ”en aning torr”, men tallriken skrapade han ren ändå.
När Anna sedan bar in huvudrätten tog Lars en bit kött, stoppade den i munnen och tuggade länge, med pannan rynkad som om han deltog i någon allvarlig provsmakning.
— Hm, sade han till slut och drog ut på ljudet. — Köttet blev nog lite segt.
— Jag tycker det är alldeles utmärkt, invände Erik.
— Äsch, Erik, du begriper dig inte på sånt där. Hemma hos oss gör Maria en gryta som man slickar fingrarna efter. Det lärde hon sig i Kalmar, eller hur, älskling? Men det här… — Han petade föraktfullt på köttet med gaffeln. — Anna lilla, kan du inte hämta något annat? Det här går ju knappt att äta.
Något hårt drog ihop sig inom Anna.
— Det är den varma rätten jag har lagat.
— Bara den? utbrast Lars, som om hon just erkänt ett brott. — Och om gästerna inte tycker om den då?
— Då får gästerna äta potatis och sallad, sade Anna och kämpade för att hålla rösten stadig.
Lars sjönk bakåt i stolen, dramatiskt sårad.
— Hör du det här, Erik? Din fru verkar inte särskilt angelägen om att göra sina gäster nöjda. Du borde nog uppfostra henne lite bättre.
Det där blev droppen.
Alla de små förödmjukelserna, alla pikar, alla nedlåtande leenden och gester som om han hade rätt att bedöma henne i hennes eget hem — allt flammade upp i Anna på en och samma gång.
Hon reste sig från bordet. Långsamt. Sedan tog hon sin tallrik med gryta. Lars fortsatte under tiden att tala om dålig uppfostran och bristande respekt för gäster, men han hann inte längre än så. Anna gick fram till honom och vände tallriken rakt ner i hans knä.
Det heta köttet och såsen bredde ut sig över hans ljusa byxor. Lars for upp ur stolen och stirrade på sig själv, förstummad av chock.
— Är du inte klok? Vad håller du på med?!
— Lars! skrek Maria och kastade sig mot honom. — Brände du dig? Herregud, vilken hemsk människa!
Barnen stod helt stela med öppna munnar. Erik satt kvar, som om han inte kunde tro sina egna ögon.
Anna ställde lugnt tillbaka den tomma tallriken på bordet.
— Nu lyssnar ni mycket noga. Om ni inte försvinner ut ur min lägenhet omedelbart hämtar jag kastrullen också och tömmer den över er käre Lars.
— Hur vågar du?! vrålade Lars medan han slog bort köttbitar från byxorna. — Det här är inte din lägenhet! Den tillhör min bror!
— Just det. Din bror. Inte dig. Anna ryckte åt sig en kökshandduk.