Hon vred ihop den till en hård knut och pekade mot hallen.
— Ut med er. Nu. Inte om fem minuter.
Lars försökte räta på ryggen och få tillbaka sin vanliga överlägsna min.
— Vad inbillar du dig egentligen att du…
Anna tog ett steg närmare och svingade handduken lätt i luften. Lars ryckte till och hoppade bakåt.
— Erik! Ska du bara stå där och tiga?
— Vet du, Lars, jag tror faktiskt att du gör klokast i att lyssna på min fru, sa Erik lågt, med ett nästan pojkaktigt glimtande uttryck i ögonen. — Hon som jag tydligen inte har uppfostrat ordentligt.
— Jackor på. Genast, beordrade Anna.
Maria började stressat samla ihop barnens saker.
— Johan, Sara, kom nu. Skynda er, vi går!
— Men våra biljetter är ju först i morgon! protesterade Lars och såg sig omkring som om någon annan borde ingripa.
— Då får ni lösa det. Ta in på hotell.
Anna drev dem metodiskt mot ytterdörren utan att släppa Lars med blicken en enda sekund. Han muttrade något om otacksamhet, brist på respekt och hur illa behandlad han blivit, men under Annas iskalla blick blev hans rörelser snabbt betydligt mer effektiva. Väskor, jackor, barnens skor och Marias handväska rafsades ihop i en enda röra.
När de stod ute i trapphuset vände sig Lars om en sista gång.
— Det här är inte över!
— För min del är det avslutat, svarade Anna och stängde dörren med en smäll.
Tystnaden som följde kändes nästan overklig. Erik satt kvar vid bordet och betraktade sin fru som om han såg henne på nytt.
— Herregud… Jag hade ingen aning om att du kunde vara så där.
— Så där hur?
— Stark. Orädd. Han reste sig och drog henne intill sig. — Jag borde ha satt stopp för hans fasoner för länge sedan.
Anna lutade pannan mot hans bröst.
— Förlåt att jag tappade behärskningen. Jag orkade bara inte mer.
— Du ska inte be om ursäkt. Det var jag som skulle ha sagt ifrån. Jag gömde mig bakom att han är min bror, att vi är familj… men han behandlade oss ju inte med någon respekt alls.
— Det kommer han nog att göra från och med nu, sa Anna och log trött.
De åt färdigt, plockade undan och diskade tillsammans. Resten av kvällen blev stillsam på ett sätt som nästan kändes ovant. För första gången på länge ryckte Anna inte till vid varje ljud, och hon satt inte heller och väntade på nästa syrliga kommentar.
Dagen därpå berättade Erik på jobbet vad som hade hänt. Till hans förvåning ställde sig kollegorna helt på Annas sida.
— Din fru gjorde helt rätt! skrattade chefen. — Sådana där små tyranner begriper bara ett språk.
En månad gick. Kvällen före Eriks födelsedag ringde telefonen. På skärmen stod Lars namn.
— Erik?
— Ja, Lars.
— Hör du… Jag vill be om ursäkt. För hur jag uppförde mig då. Jag hade fel.
Erik blev så paff att han först inte svarade.
— Menar du allvar?
— Ja. Maria skällde på mig hela vägen hem. Hon sa att jag betedde mig som en riktig buffel. Sedan fick mamma höra vad som hänt och hon gav mig en ordentlig utskällning hon också… Lars tystnade en stund. — Jag ville faktiskt inte såra er. Jag är bara van vid att vara storebror.
— Det ger dig inte rätt att trycka ner Anna.
— Jag fattar det nu. Säg till henne att jag ber om förlåtelse. Och… får vi komma på din födelsedag? Jag lovar att uppföra mig ordentligt.
Erik sneglade mot köket, där Anna stod vid spisen.
— Anna, Lars ber om ursäkt. Han undrar om de får komma på födelsedagen.
Anna vände sig om och torkade händerna på kökshandduken.
— Om han kan garantera att han beter sig som folk, så får de komma. Men vid minsta förolämpning skickar jag hem dem för gott.