— Din fru verkar inte direkt anstränga sig för gästerna. Du borde uppfostra henne bättre, muttrade makens storebror indignerat, men värdinnan satte honom snabbt på plats.
Maria stod framför kylskåpet och stirrade på kalendern som satt fast med en magnet. I huvudet räknade hon dagarna. Fredag. Alltså skulle de komma i morgon. Som efter ett förbannat schema: varannan månad, utan undantag, som om någon lagt en förbannelse över deras hem. Redan nu såg hon framför sig hur Erik skulle storma in i deras tvårummare med sin Kristina och de två barnen och lägga beslag på varje ledig vrå.
— Älskling, du har väl inte glömt att Erik kommer i morgon? ropade Lars från vardagsrummet, där nyheterna stod på.
Glömt? Hur skulle hon kunna glömma något som plågat henne i tre års tid?
— Jag minns, svarade Maria kort och tog ut kött ur kylskåpet. Det var dags att förbereda sig för belägringen.
Erik var fem år äldre än Lars, och i hans egen värld gav det honom en självklar rätt att undervisa lillebror i hur livet skulle levas. Sedan han hade startat en byggfirma i en mindre ort utanför Västerås hade självförtroendet vuxit till oanade höjder. Han presenterade sig gärna som framgångsrik företagare, ägare till tre grävmaskiner och arbetsledare för ett lag på åtta man.
Maria visste förstås att affärerna inte alls gick så lysande som Erik gärna lät påskina. Ändå fortsatte han envist att spela rollen som stor entreprenör.
Lars däremot arbetade som ingenjör på ett projekteringskontor och hade en stadig lön. I Eriks ögon var det bara att ”sitta av tiden på ett myndighetsliknande kontor”. Att Lars ritade broar och vägar, och att inga större byggen blev av utan sådana människor, gjorde inget intryck på honom.
Nästa dag ringde det på dörren exakt klockan två. Maria kastade en blick i spegeln: enkel t-shirt, jeans och håret slarvigt uppsatt i en knut. Hon ville se ut som någon som inte tänkte överanstränga sig för att vara gästfri.
— Hej, lilla Maria! dundrade Erik och klev in i hallen som en stormvind. Efter honom följde Kristina med barnen, tioårige Johan och åttaåriga Eva. — Nå, hur har ni det?
Maria pressade fram ett leende.
— Hej. Kom in.
Erik lät blicken vandra över hallen med tydlig kritik.
— Samma gamla renovering fortfarande. Jag säger ju jämt att ni borde göra om här. Tapeterna ser redan slitna ut.
Lars kramade om sin bror.
— Erik! Hur är läget? Hur går det med firman?
— Bara fint, lillebror. Vi växer sakta men säkert. Jag funderar på att ta in ett arbetslag till. Det finns så mycket jobb att vi knappt hinner med.
Under tiden granskade Kristina lägenheten med samma dömande min.
— Maria, har ni fortfarande inte bytt ut soffan? Den känns liksom… inte särskilt fräsch längre.
Barnen försvann genast åt olika håll i lägenheten. De höjde ljudet på tv:n och började undersöka vad som fanns i kylskåpet.
— Johan, rota inte i andras kylskåp, försökte Kristina säga, utan större övertygelse.
— Äsch, låt honom ta vad han vill, avfärdade Erik och viftade med handen. — Vi är ju hemma här, inte hos främlingar.
Maria bet ihop så hårt att käkarna värkte. Hemma, ja visst. Familj, förstås. Ändå kände hon sig inte som en av dem.