Snarare som någon som förväntades passa upp.
När klockan närmade sig sex stod middagsbordet färdigt. Maria hade tillbringat i stort sett hela dagen vid spisen. Hon hade gjort en mustig soppa, en matig sallad med kött och till varmrätt en långkokt gryta. Köttet hade fått sjuda i tre timmar tills det blivit mört, mörkt och doftande.
— Ska vi sätta oss? föreslog Lars.
Erik slog sig genast ner på den bästa platsen, som om han ägde både bordet och rummet.
— Oj då, här var det inte lite mat! Maria, har du stått i köket hela dagen?
— Nästan, svarade hon kort.
— Du hade ju kunnat göra något enklare. Vi är inte kräsna.
Inte kräsna. Maria mindes mycket väl hur Erik förra gången hade hållit ett långt föredrag om att salladen var för dåligt saltad och att biffarna hade blivit för hårt stekta.
De första rätterna gick ändå ner utan större dramatik. Erik lyckades visserligen påpeka att soppan kändes ”lite snål” och att salladen var ”i torraste laget”, men tallriken blev tom ändå.
När Maria bar in grytan tog Erik en bit kött, stoppade den i munnen och tuggade länge, med pannan rynkad som om han genomförde en allvarlig kvalitetskontroll.
— Hm, sade han till slut och drog ut på ljudet. — Köttet blev visst en aning segt.
— Jag tycker det är alldeles utmärkt, sade Lars och försökte mildra tonen.
— Äsch, Lars, du begriper dig inte på sådant där. Hemma hos oss gör Kristina en gryta som man slickar fingrarna efter. Hon lärde sig det där uppe i Luleå, eller hur, Kristina? Men det här… — Han petade föraktfullt på köttbiten med gaffeln. — Maria, har du något annat att servera? Det här går ju knappt att äta.
Något drog ihop sig inom henne, hårt och kallt.
— Det här är den varma maten jag har lagat.
— Hur menar du, det här? utbrast Erik. — Och om gästerna inte tycker om den då?
— Då kan gästerna äta potatis och sallad, sade Maria och ansträngde sig för att hålla rösten jämn.
Erik lutade sig bakåt i stolen som om hon just hade slagit honom.
— Jaså minsann! Hör du det här, Lars? Din fru verkar inte särskilt angelägen om att göra det trevligt för era gäster. Du borde nog uppfostra henne lite bättre.
Orden föll som den sista droppen i ett redan överfullt glas. Alla små förödmjukelser, alla kommentarer, de nedlåtande leendena, hans sätt att tala till henne som om hon var en besvärlig tjänsteflicka — allt flammade upp inom Maria på en gång.
Hon reste sig från bordet. Långsamt. Tog sin tallrik med gryta i händerna. Erik fortsatte att prata om ohyfs, om brist på respekt och om hur man egentligen behandlar människor som kommer på besök. Då gick Maria fram till honom och vände tallriken rakt över hans knä.
Det heta köttet och den tjocka såsen rann ut över hans ljusa byxor. Erik flög upp från stolen och stirrade först på fläckarna, sedan på henne.
— Är du inte klok? Vad håller du på med?!
— Erik! skrek Kristina och kastade sig mot honom. — Brände du dig? Herregud, vilken fasa!
Barnen stod alldeles stilla med öppna munnar. Lars satt kvar vid bordet, som om han inte kunde tro på det han just sett.
Maria ställde lugnt ner den tomma tallriken.
— Nu lyssnar ni noga. Om ni inte försvinner ut ur min lägenhet omedelbart hämtar jag hela grytan och tömmer den över er käre Erik.
— Hur vågar du?! vrålade Erik medan han försökte skaka bort köttbitar från byxorna. — Det här är inte din lägenhet! Det är min brors lägenhet!
— Just det. Din brors. Inte din. Med en snabb rörelse slet Maria åt sig en kökshandduk.