Hon vred den till en hård knut och pekade mot hallen.
— Ut i tamburen. Nu.
Erik försökte räta på ryggen och få tillbaka sin överlägsna min.
— Vem tror du egentligen att du är som…
Maria tog ett steg närmare och lät den hopknutna handduken vina genom luften. Erik ryckte till och backade genast undan.
— Lars! Tänker du bara sitta där och tiga?
Lars såg upp. I hans ögon fanns ett oväntat, nästan pojkaktigt skimmer.
— Vet du, Erik, jag tror faktiskt att du gör klokast i att lyssna på min fru. Du vet, hon som jag enligt dig har uppfostrat så dåligt.
— På med ytterkläderna. Fort, sade Maria kort.
Kristina började febrilt samla ihop barnen.
— Johan, Eva, kom nu. Skynda er!
— Men våra biljetter är ju inte förrän i morgon! försökte Erik invända.
— Då får ni lösa det. Ta in på hotell.
Maria drev dem målmedvetet mot dörren utan att släppa Erik med blicken en enda sekund. Han muttrade något om otacksamhet och brist på respekt, men under hennes rasande blick fick han märkligt bråttom att rafsa ihop sina saker.
— Det här är inte över! fräste han från tröskeln.
— För mig är det det, svarade Maria och slog igen dörren.
Tystnaden som följde kändes nästan overklig. Lars satt kvar vid bordet och betraktade henne som om han såg henne för första gången.
— Herregud, Maria… Jag hade ingen aning om att du var så…
— Så vadå?
— Stark. Modig. Han reste sig och drog henne intill sig. — Jag borde ha satt stopp för den där översittaren för länge sedan.
Maria lutade pannan mot hans axel.
— Förlåt att jag tappade behärskningen. Jag orkade bara inte en minut till.
— Du ska inte be om ursäkt. Det var jag som skulle ha sagt ifrån för länge sedan. Men jag tänkte hela tiden att han är familj, min bror… och under tiden behandlade han oss som om vi inte betydde någonting.
— Nu kommer han nog att tänka sig för, sade Maria med ett svagt leende.
De åt upp det som fanns kvar av middagen, dukade undan och diskade tillsammans. Resten av kvällen gled fram stilla och fridfullt. För första gången på mycket länge ryckte Maria inte till vid minsta ljud och satt inte på helspänn i väntan på nästa syrliga kommentar.
Dagen därpå berättade Lars för några kollegor vad som hade hänt. Till hans förvåning ställde sig alla utan tvekan på Marias sida.
— Din fru gjorde helt rätt! skrattade chefen. — Sådana där små tyranner förstår inget annat språk.
En månad passerade. Kvällen före Lars födelsedag ringde telefonen. På skärmen lyste Eriks namn.
— Lars?
— Ja, Erik.
— Hör du… jag ville be om ursäkt. För hur jag uppförde mig den där gången. Jag hade fel.
Lars blev så paff att han först inte visste vad han skulle svara.
— Menar du allvar?
— Ja. Kristina tjatade på mig hela vägen hem. Hon sa att jag betedde mig som en riktig tölp. Sedan fick mamma höra om saken också, och då fick jag mig en rejäl utskällning… Erik tystnade ett ögonblick. — Jag ville faktiskt inte såra er. Jag har bara vant mig vid att vara storebror och tro att jag får bestämma.
— Det ger dig ingen rätt att trycka ner Maria.
— Jag förstår det nu. Säg till henne att jag ber om förlåtelse. Och… får vi komma på din födelsedag? Jag lovar att uppföra mig ordentligt.
Lars kastade en blick mot Maria, som stod vid spisen i köket.
— Maria, Erik ber om ursäkt. Han undrar om de får komma hit på min födelsedag.
Maria vände sig om och torkade händerna på kökshandduken.
— Om han garanterar att han beter sig som folk, så får de komma. Men vid första förolämpande kommentar skickar jag hem dem för gott.